Världen i dina händer

Om igår var en riktigt bra dag är idag en lite mindre bra sådan. Jag sitter nämligen här på min välgödda rumpa, i en mjuk stol, med torra kläder på kroppen och med tak över huvudet och skäms. Jo, jag har läst tidningar, tittat på nyhetsprogram, diskuterat på fikarasten och hört en av mina bästa vänner prata om hur hon vill göra något mer konkret. Men jag har ändå försökt stänga av, blunda och vända bort huvudet. För det är så förbannat smärtsamt att se dessa bilder som sprids som en löpeld över sociala medier och etsar sig fast i hjärnbarken. Jag skäms över mina försök att inte ta till mig det allra värsta som kan hända.

Igår kväll gick det bara inte mer. Efter en hel jobbdag och därtill en mastodonttur till Bauhaus och Ikea inför vår stundande köksrenovering…NI HÖR JU, KÖKSRENOVERING! LÖJLIGT! …la jag mig på huvudkudden och började grina. Ett barn, inte mycket äldre än V, låg med huvudet i sanden på en i övrigt tom strandremsa. En bild. Så. Jävla. Mycket. Smärta. Jag swishade några hundralappar till en hjälporganisation, stängde av mobilen och somnade till slut. Jag sov hela natten i en varm och trygg säng.

När jag i morse satte mig på bussen mot jobbet såg jag att min bästa vän gör det som jag bara tänkt tanken. Hon gör något konkret. Ordnar insamling och välbehövligt material till Migrationsverket. Jag är så sjukt stolt över henne samtidigt som jag skäms ännu mer. Hon gör det jag tänkte. Men att jag tänker hjälper inte en levande varelse. Att jag tänker är ingen som helst ursäkt. Att jag tänker betyder inte att det betyder något.

Jag har slutat tänka nu. Jag har börjat handla istället. Jag vill dra ett strå till stacken om än det kan uppfattas som tunt och bräckligt. Men många tunna och bräckliga strån kan tillsammans bilda en stabil stack.

Det finns inga ursäkter – bara gör’t!

http://vigorvadvikan.com/

IMG_0400

Kommentera