Köksrenoveringen

En av de detaljerna som vi föll lite extra mycket för när vi var på visning av vårt nuvarande hem var köket. Det gamla 50-talsköket finns till största delen kvar, med snedskåp över diskbänken och med ett stort skafferi och små små skåpsutrymmen i de allra minsta vinklarna. Inte bara att det är snyggt, det är verkligen praktiskt när man som matlagningsintresserad huserar i ett relativt litet kök. En nackdel är dock själva storleken på köket och att det inte finns så bra med arbetsyta. Och med en extra liten arbetsyta i form av en liten köksö så stjäl det plats från själva matplatsdelen. Det är så jefla trångt i köket. Och väggarna kryper inpå med en konstig blandning av pärslpont och en stormönstrad femtiotalsinspirerad modern tapet. Hela köket går i gråa och blåa toner med bänkskivor i björklaminat. Säkert en trivsam kombo för någon annan, men inte för oss.

Vi förälskade oss i köket för att vi såg potentialen att förändra som vi vill men med chans till att behålla den där gemytliga 50-talskänslan. Andra rum i huset har dock varit prioriterade före, men nu är det alltså äntligen dags för köket att få ett lyft; pärlsponten ska tas ned, väggarna ska målas vita, skåpsluckor och lådor ska få en lindblomsgrön färg och nya beslag i form av elefantlås och original plasthandtag. Den runda lilla opraktiska diskhon ska bytas ut mot en två hoar och björklaminatskivan byts ut mot en svart skiva med stållist. Och när vi ändå ska riva bort bänkskivan så kan vi lika väl kakla om. Och ska vi kakla om passar vi på att byta ut den gamla 70-talsfläkten ovanför spisen mot en mörkgrå fläktkåpa. Kaklet ska vara vitt och matt, men ännu har vi inte letat upp exakt vad vi vill ha. Och så ska vi byta golvet, mot ett schackrutigt linoleum klickgolv – ljusgrått/mörkgrått.

Den där först tänkta quickfixen fick en dominoeffekt och nu vankas (nästan) ett helt nytt kök! Tanken är att vi ska göra det mesta själva, utom att måla luckorna – de ska lämnas in till målare. Underskåpen är nämligen Ikea-skåp och har således ett helt annat underlag än de gamla 50-talsluckorna. Vi har dragit oss lite för att dra igång projektet med hänsyn till att det är en hel del som ska göras och vi (än så länge) har tummen mer mot mitten av handen än ute på kanten. Men idag fick vi ett ryck och beställde golv och köpte väggfärg. The point of no return! Inom ett par månader har vi förhoppningsvis ett nytt kök att laga julgodis i – hurra!

Hej vardag!

Augusti lider mot sitt slut. Sommarens bästa månad får man väl ändå säga? I alla fall 2015. Över en natt blev det höst. Över en natt tappade löven lite av sin färg. Luften blev med ens lite högre och klarare. Man ser att det är en höstsol som lyser på himlen, sa P i morse.

Varje år har vi kräftskiva med familjen hemma hos mina föräldrar. P har fått för sig att den där kräftskivan sätter punkt för sommaren och att det efter det blir höst. Jag håller inte med. Nej, sommaren tar slut på måndag. Startskottet för hösten går i min värld strikt enligt kalendern och med september börjar hösten.

Jag brukar ha sån ångest inför hösten, när mörkret, kylan, regnet och rusket kryper inpå skinnet. Jag brukar egentligen ha ”slut på semestern, nu börjar jobbet igen”-ångest också. Men i år var den som bortblåst och jag såg fram emot att stiga upp i ottan och knata till jobbet. Hur är det möjligt? Kanske är jag lite lugnare, lite tryggare och lite lyckligare nu än förut?

Jag har ett hus, där projekten hopar sig och pengarna stoppas i hål jag inte ens visste fanns, men som jag trots det älskar. Jag har en sambo som ser det fina inom mig trots min (stundtals) avsaknad av ironi och bitska humör. Jag har en katt, en lurvig liten Lurv med världens rakaste päls som man kan borra in sitt ansikte i när man behöver något mjukt i en annars så kantig värld. Jag har en liten kotte, som pratar lika snabbt och lite osammanhängande som Linus på linjen, som springer ut i hallen och ger mig en stor slemmig puss när jag kommer hem från jobbet, som skrattar åt oss när vi dansar tåget genom vardagsrummet. Jag har vänner och familj som är universums mest underbara att luta sig mot när det blåser.

Ptja, ni hör ju. Jag är rätt tillfreds med min vardag just nu. Utmaningen blir nu istället att kapsla in den här känslan i en liten burk och ta fram när hela havet stormar.

Mina borttappade springa-fort-skor

Många gånger är det svårt att hitta kvalitetstid i vardagen. Semestern innebär ju helt klart bättre tider på den fronten, men ändå så är det så många måsten som hela tiden stör synfältet. Efter att ha avverkat en handfull måsten trotsade vi de mörka regnmolnen och cyklade till Nolhagaparken för att först äta lunch och därefter leka på lekplatsen och titta på djuren. Så himla lyxigt att ha både en grym lekplats (som visserligen är mer anpassad för lite större barn – eller ja, det finns nog ingen lekplats som är anpassad efter kottar som precis fått ben), och en 4H-gård. Regnmolnen höll sig någorlunda i schack och när vi kommit hem bestämde jag mig för att ge mig ut på en löptur.

Det var med otroligt tunga steg som jag släpade mig runt sjön. 5,6 km på 42 minuter. Jag är ju ingen Speedy Gonzales direkt, men jag gav mig åtminstone ut – det var väl si sådär en månad sedan sist. Jag blir lite ledsen när jag inser att jag inte orkar snäppa upp tempot eller ta i lite extra i backarna. De här tio extrakilona som jag släpar runt på gör sig liksom som mest påminda då och i och med den känslan så dröjer det oftast innan jag ger mig ut nästa gång. Ingen blir ju snabbare eller starkare av det, det vet jag också. Och de här träningsmålen som jag stenhårt gick in på tidigare i år orkar jag inte ens tänka på – så jag skiter helt sonika i dem. De ger mig mer ångest än pepp, och då har de ju mist sitt syfte.

Hur ska jag tänka när det kommer till personliga mål? De biter uppenbarligen inte på mig. Hur ska jag bli snabb som en örn, stark som en björn?

Sommargråvädret

Sommaren 2015, jag diggar inte dig supermycket direkt. Jag är inne på min tredje semestervecka varpå vi varit utomhus i kanske…en nanosekund. Eller alltså, missförstå mig rätt. Det skulle mycket väl gå att vara utomhus. Om man bygger en galonbubbla och kryper in. Nästa vecka går min 30-årsfest av stapeln. Tema på det? Trädgårdsfest. JOMENVISST. Trädgårdsfest var det. Jag överväger att införskaffa mig ett par upphottade långkallingar och en ny vinterjacka festen till ära.

Igår berikades jorden med D-vitamin från solen under två timmar. Under dessa två timmar låg jag lägligt nog däckad i migränen from hell och kräktes vid minsta ljusstrimma som nådde mitt öga. Bra tajmat, Åsa!

Några löprundor i ösregn har jag inte varit ett dugg sugen på under dessa veckor. Men å andra sidan så gör det mig inget heller eftersom det dessvärre inte blir någon Tjejmil för min del. Min löparkompis tänker nämligen dra till Spanien och sippa sangria i solen istället. Och eftersom jag är ett flockdjur behöver jag draghjälpen för att vilja springa. Att åka till Stockholm och springa själv är inte så lockande.

Appropå flockdjur och draghjälp så nappade inte syrran på att göra Tjejklassikern med mig och jag vet inte med mig att nån annan skulle vilja det heller. Så ptja, även det rinner nog ut i sanden.

MEN, håll i hatten gott folk! Jag har faktiskt ändå lyckats komma igång med nån form av träning. Jag har börjat huserat på gymmet igen medan sommaren pissat utanför. De första gångerna kändes det motigt och snarare som ett nödvändigt ont, men nu börjar det äntligen kännas lite roligare och jag är stolt över att jag dels tar mig dit, dels orkar det jag orkar. Jag känner mig lite som en stark björnmamma.

Nu ska jag och V gå ut och plocka lite vinbär för att baka en vindbärskaka till efterrätt. Sommargråvädret till trots så gillar jag ändå semestertider, att hänga med nära och kära, skörda det som trädgården ger, gå i skogen och plocka svamp och bär, laga goda middag och smutta på vin.

Det digitala vikingavrålet

Om jag hade varit en viking hade jag nu gett ifrån mig ett högljutt vrål. Men eftersom jag lever i en hyfsat civiliserad och digital tidsålder skriver jag ett inlägg här istället. Same same.

Efter att jag läste igenom förra inlägget för mig själv suckade jag stort och konstaterar att jag för bövelen gör det igen – jag funderar, analyserar, vänder, vrider, suckar, ojar, yada yada yada, utan någon plan på hur jag ska göra rent praktiskt.

Som jag har skrivit tidigare så är inte huvudsyftet med min (i nuläget högst sporadiska) träning att blir smal(are) – det handlar snarare om jag har en längtan efter att vara en hurtbulle. Jag skulle så gärna vilja vara den där personen som flyger fram som en gasell på löprundan och som orkar bära, leka, arbeta och mår bra utan att det är ett projekt utan dess like. Jag vill inte heller vara en mamma som klagar på att min mage är pluffsig, låren för tjocka eller att inga kläder passar. Och trots att V ”bara” är ett år ännu så förstår hon betydligt mer än vad man kan tro. Hon granskar minsta rörelse vi gör i hennes närhet, härmar ord, tonfall och gester. Jag vill inte överföra några osunda kroppsideal till henne. Det jag däremot vill lära henne är vikten av att må bra, med allt vad det innebär och jag vill lära henne att hon duger precis som hon är. JAG duger i allra högsta grad som jag är. Men jag trivs inte med de här extrakilona och jag skulle som sagt gärna vilja anamma en annan livsstil. Ingen annan kan ju göra det åt mig.

Jag är anmäld till Tjejvasan nu i år, tillsammans med min syrra. Jag har en bra lättviktscykel. Jag kan och gillar att simma och jobbar på att kunna springa en mil plätt lätt igen. Jag har förutsättningen att göra en tjejklassiker, så då kan jag likaväl göra det. Eller?

Jag behöver dock en partner in crime – någon som håller min dåliga karaktär i schack. Så jag tänker helt sonika dra med min syrra i det hela. Jag har inte riktigt förankrat eller kommunicerat min plan med henne ännu, bara skickat ett sms ”Nä nu jävlar! Jag ska banne mig göra Tjejklassikern! Och du ska göra den med mig. Vi börjar med Tjejvasan. Capish?”.

Inget svar ännu. Men jag tänker att hon inte har så många val.

Om att tappa bort sig

Jag har tappat bort mig en aning – jobbet, familjen, hemmet, träningen, vännerna. Jag får inte ihop det, jag vet inte hur jag ska prioritera och fördela tiden mellan dem. Förmodligen lägger jag alltför mycket tid på att fundera över hur jag ska göra istället för att bara göra det. Det är inte så jag vill ha det. Att skriva något här på bloggen har liksom fallit mellan stolarna trots att jag egentligen skulle vilja bli mer aktiv med mitt skrivande (och även lägga in mer foton – det livar ju upp en annars grå blogg).

I morgon går jag på semester, fem veckor att ägna dagarna åt det man vill och mår som bäst av. Hänga i paradiset i Stockholms skärgård, påta i trädgården, läsa böcker, fixa klart V:s födelsedagspresent i form av en virkad flodhäst, gå långpromenader med P och V, baka bröd och småkakor, åka på loppisturer och hitta andra smultronställen samt få någon slags rutin på träningen.

För det var ju det där med träningen – en nagel i ögat just nu. En sådan sak som jag ägnar massor av tid till att klura på, fundera över, hitta motivationen snarare än utför rent praktiskt. Och det är ju ganska korkat, en rätt som ineffektiv metod.

Förra veckan sprang jag runt sjön för att avsluta med ett dopp. Det var verkligen den där ultimata sommarkänslan, kvalitetstid i all min ensamhet. Jag borde prioritera mer av den varan. Just nu lägger jag mer energi på att upprätthålla ett hyfsat hem och att sova snarare än att snöra på mig träningsskorna.

Jag skulle nog egentligen behöva hjälp med att fixa träningen för att nå dit jag vill. Typ en PT som tar fram ett träningsprogram. (Hint hint alla ni som undrar vad jag önskar mig i 30-årspresent!) Syrran gick hos en PT förra hösten och var supernöjd. Jag är alldeles för snål för att betala trots att jag sannolikt lägger lika mycket pengar som en PT kostar på allt möjligt skräp. Dumsnålheten.

66 dagar

På jobbet nöter vi affärsmässighet mest hela dagarna. Och värderingar och smarta mål. Beteendeförändringar och strukturer. Ja, allt som egentligen gör oss till bättre konsulter. Min chef är lite av en fena på sånt där.

Igår fick jag lära mig att det i genomsnitt tar 66 dagar för ett nytt beteendemönster att hamna på en platå och bli så automatiskt och rutinmässigt som det någonsin kommer att bli.

Det där etsade sig fast i min karaktärslösa hjärna. Mest för att träningsmotivationen dog och omständigheter har medför att halva året har gått och jag hittills inte kommit närmare mina mål.

Jag har för längesedan gett upp tanken att genomföra 100 träningspass innan midsommar, men med alla barnvagnspromenader under våren har jag säkerligen redan passerat mållinjen för längesedan. Men lusten att bedriva jakten på träningspassen dog någon gång halvvägs. Jag ger också upp tanken på att klara milen under timmen redan i september. Jag har varken hunnit/orkat/haft lust att träna så som jag borde. Nytt mål borde snarare vara att klara springa milen över huvudtaget.

Överlag har jag trasslat in mig i nån form av slöja av hopplöshet och whatever-mentalitet vad gäller det mesta – inte bara träningen. Det mesta, förutom det som har med V att göra eftersom hon står i centrum för all min tid, ork och energi. Att dela upp tiden, orken och energin så att den räcker till såväl jobb, familj, vänner och mig själv känns som en omöjlig uppgift just idag, dels för att jag får dåligt samvete för att jag inte ger V precis allt, dels för att det är ett skyndsamt måste för att få vardagspusslet att gå ihop. Och nej, det hjälper faktiskt inte att nån påtalar med ett porlande missunnande skratt att ”ändå har jag bara ett barn, vänta tills jag får två, eller fler!”. Det hjälper inte mig att tänka på det. Faktum är att jag mer än gärna skaffar fler barn, men jag måste bara knäcka den här sociala familjekoden först.

66 dagar tills ett nytt beteende är en rutin – bara 65 kvar nu då.

Well hello June, time to snäpp it up!

Det är redan juni hörrni. JUNI! Helt galet. Var tog den härligt långa våren vägen? Maj var ju inte superspännande vädermässigt om man säger så. Därför tänkte jag bjussa på ett par bilder från förra maj, bara för att riktigt gno in hur härligt det var då. IMG_4205

 

IMG_4146Ja, ni ser ju själva hur stekigt det var förra maj. Känns således som om det vore passande att sommaren 2015 tar och snäpper upp sig något!

 

Kladdkaka i mugg

Tur för mig att jag inte upptäckte det här tidigare på min föräldraledighet; kladdkaka i mugg!

Om man googlar ”kladdkaka i mugg” så får man fram en hel del olika recept, men jag utgick från receptet på Jennys matblogg av den enkla anledningen att hon är grym. Jag gjorde en sats igår, men den blev dessvärre misslyckad då jag körde alldeles för länge i micron (jag kastade faktiskt bort det). Det gäller verkligen att se upp med tiden – för vår micros del räckte det gott och väl med bara 1,5 minut.

Jag testade idag igen, men eftersom jag som sagt aldrig kan hålla mig till recept så körde jag ett eget hitte-på (mest för att jag inte hade någon nutella):

Kladdkaka i mugg (2 muggar)

  • 4 msk mandelmjöl (det ska vara vetemjöl, men jag körde på mandelmjöl – det funkade alldeles utmärkt)
  • ½ dl jordnötssmör (det ska egentligen vara nutella)
  • 6 msk socker (det ska vara 4 msk socker, men eftersom jordnötssmöret inte är sötad som nutellan så ökade jag på sockret lite)
  • 2 msk kakao (enligt Jennys recept ska det vara 3 msk, men när jag gjorde omgång nr ett tyckte jag att det blev för starkt)
  • 1 ägg
  • 3 msk olja (jag körde på rapsolja, men det skulle säkert bli godare med smör eller kanske till och med kokosolja?)
  • 3 msk mjölk
  • 1 knivsudd vaniljpulver (la jag till på eget bevåg för att jordnötssmöret annars ger en så kraftig smak)

Gör såhär: Blanda alla ingredienser och fördela i två koppar. Kör 1 minut på full effekt på micron och testa dig därefter fram hur lång tid dina mug cakes behöver – det är ju högst individuellt hur pass kladdig kaka du vill ha, för min egen del vill jag gärna ha mycket kladd och lite ”kaka”.

Eftersom min granne tillitka bästa väns man kör LCHF har jag liksom börjat göra om alla recept i huvudet till LCHF. Observera nu att jag inte är särskilt haj på det här med LCHF, så nån som är hardcore på detta kanske har invändningar…MEN, genom att byta ut vetemjöl mot t.ex. mandelmjöl, nutellan mot jordnötssmör och sockret mot typ stevia så borde det funka rätt bra. Man kan även skippa jordnötssmöret och köra på smaksatt mörk choklad (jag tänker att chili borde bli rätt gott!).

Det blir inte som en riktig kladdkaka såklart, men det är ett superbra alternativ – särskilt om man är ensam hemma och blir sugen på nåt gott men inte vill baka en hel kaka (det har ju hänt alltför många gånger).

Mer rabarber åt folket!

Det finns tre saker som jag gillar med maj: 1) vårvärmen kommer, 2) grått blir grönt och 3) RABARBERN!

I trädgården finns två gamla plantor som både ger tidig och rikliga skördar. Jag har dessvärre inte den minsta aning om vilka sorter det är, men de är inte av samma sort i alla fall. Den ena plantan ger kortare och mer ”satta” stjälkar och den andra plantan ger längre och aningen rödare stjälkar.

Även om det inte har varit supervarmt ute ännu så har regnet tillsammans med lite vårsol gett en explosionsartad första skörd. Så i helgen plockade jag in en famn rabarber, bakade två rabarberpajer och ikväll kokade jag rabarbersaft. Jag utgick från ett recept, men som alltid går jag bananas och höftar med det mesta. Resultatet blev hur som helst oerhört lyckat och det är således ett recept som jag tänker återvända till.

RABARBERSAFT

  • Ca 1,2 kg rabarber
  • 2 liter vatten
  • 3 stycken (pressade) ekologiska citroner
  • Ca 10 hela kardemummafrön
  • 2 vaniljstänger (funkar nog med en, men mina var lite gamla och torra så jag slängde i två)
  • Ca 8 dl strösocker

Gör såhär:

  1. Skala och skiva rabarberstjälkarna och lägg i en kastrull tillsammans med pressad citron, vaniljstänger och kardemummafrön (som du har stött lite grann i en mortel – observera att du inte behöver krossa dem alltför mycket, de ger smak ändå). Koka upp vattnet och häll över. Rör om och låt stå i rumstemperatur ett dygn.
  2. Rengör flaskor ordentligt: diska med diskmedel och flaskborste och lägg sedan i ugnen på 100 grader i ca 15 minuter. Korkarna kan kokas i en kastrull ett par minuter.
  3. Sila av blandningen och häll tillbaka den klara vätskan i kastrullen. Tillsätt sockret och värm saften till sockerkristallerna har smält. Vid 80 grader (mät med termometer!) är saften klar att hällas upp (till kanten) på flaskorna. Förslut dem direkt så att det bildas ett vakum.