Hej från enstöringens hemmakontor!

Mitt jobb är lyxigt nog relativt fritt och jag kan allt som oftast lägga upp mina dagar som det passar mig bäst. Jag tillhör Göteborgskontoret, men vi har även kontor här i Alingsås, så jag brukar dela upp min vecka och sitta hälften här och hälften i Göteborg. Idag har jag dock kurat ihop mig på det tredje kontoret; hemmakontoret. Eftersom P fortfarande är hemma med V om dagarna blir det för det mesta lite stimmigt och stojigt att sitta hemma, så då förflyttar jag mig ner till källaren, till min pysselhörna (som inte har nyttjats som pysselhörna överdrivet mycket ska erkännas…, men nu till vintern kanske!?).

Rummet är nåt slags ”mellanrum” nere i källaren som jag egentligen inte förstår vad man tidigare har nyttjat det för. Här finns inget annat än ett halvklinkrat golv (hur tänkte man där? Klinkern har alltså bara räckt till halva golvet, andra halvan har bara det råa betonggolvet), garderober med lakan, handdukar, vinter- och friluftskläder. Och en vedspis. Jag älskar vedspisar, de är hemtrevliga, knastrar rofyllt och ger en sån go värme. Just denna vedspisen är inte i bruk, den måste provtryckas av sotaren först och eftersom vi har en kamin i vardagsrummet har vi inte fokuserat på vedspisen. Sen har vi ju inte direkt något behov av att elda i en vedspis som är nere i källaren (annat för en eventuell myskänsla när jag sitter och pysslar – vilket jag ju då gör jätteofta…). I övrigt så är vår källare ganska ombonad, varm och torr. Inte alls den där läskiga källarfeelingen som kan infinna sig i vissa hus.

För tillfället är det väldigt stökigt här nere, och inte så piffigt som jag önskar. Men det är i alla fall en hyfsat lugn och rofylld plats, trots att det är i källaren. Och trots att vår självsotande pelletspanna skrämmer skiten ur mig med jämna mellanrum under dagen.

Eftersom jag hela veckan har gått omkring i ett slags migräntöcken och ansträngt mig för att trots det vara pigg och glad och knegat på ändå är det ett välbehövligt avbrott att jobba hemifrån i morgonrock, med rufsigt hår och slippa träffa folk. Jobba med katten i knäet och smyglyssna på V:s trippande fotsteg där ovan. Vissa dagar är jag en sån enstöring.

Nu när köket näääästan är färdigrenoverat (ett köksinlägg kanske vore på sin plats så småningom?) är det dags att tänka på nästa projekt. Till våren ska vi nog ta tag i att fräscha upp källaren. Måla golv och väggar i tvättstugan, kanske få igång vedspisen, måla källartrappan, väggarna i trapphuset och dörrarna. Kanske kan man till och med kan göra något med det halva råa betonggolvet i ”mellanrummet”?

IMG_1123

Posted in Allmänt dravel, Hemma hos | Leave a comment

Yoga och smarta sötsaker

Jag vet inte riktigt vad det är med mig för tillfället. Jag brukar skämta om en 30-årskris, men i detta nu börjar jag verkligen tro att det är en sådan jag befinner mig i. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Det har ingenting med P eller V att göra, jag är väldigt nöjd med vår lilla tillvaro, med huset och med allt kring familjen. Det har enkom med mig själv att göra, hur egoistiskt nu det hela låter. Men något ligger där inom mig och skaver.

Tredje dagen med migränkänningar idag. Det känns mer som om jag har stoppat huvudet i en guldfiskskål och snurrat runt på en kontorsstol i en timme. Yr och avtrubbad från verkligheten. Och så 8 timmars arbete framför en skärm på det! HÄRLIGT!

Jag har många gånger funderat på att testa på yoga. Och nu har jag bestämt mig för att det är dags att göra slag i saken. Jag har skickat in intresseanmälan till en kurs i medicinsk yoga, men vet ännu inte om jag får en plats. Jag håller tummen för det, det vore nog nyttigt på många sätt.

Och så har jag beslutat mig för att i så stor utsträckning som möjligt låta bli socker. Det vita raffinerade sockret. Det är lite av en sorg. Jag älskar ju att baka! Och efterrätter är ju min grej, jag är helt klart en efterrättsperson framför en förrättsperson. Så igår köpte jag mig boken Smarta Sötsaker av Ulrika Hoffer – en bok med recept på godsaker utan varken socker, gluten eller mjölk. Oavsett om det är sockret som utgör migräntrigger eller inte så är det ju en hälsoeffekt i sig att låta bli att stoppa i sig alltför mycket. Särskilt eftersom V är så pass stor och vill testa allt man själv äter.

Yoga och smarta nyttigheter alltså.

Posted in Okategoriserade | Leave a comment

Potatishuvudet

Mitt huvud lever sitt egna lilla liv. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att det är en obotlig hjärntumör som växer där inne. Det är det tack och lov inte, det är ”bara” migrän from hell. Jag har haft migrän sedan jag var liten, i alla fall sedan lågstadiet. Då sa man att det var barnmigrän och att barnmigrän växer bort. Nu har jag passerat 30 och inte fasen har migränen vuxit bort. Den har istället muterat till oigenkänlighet och är okontrollerbar. Särskilt sedan V föddes för snart 1,5 år sedan.

På vårdcentralen får jag inte någon särskild hjälp. Eller, den första läkaren som jag hade, när vi precis flyttade hit, var bra! Hans fru hade också svår migrän och kunde förstå det jag berättade. Men så slutade han och jag fick en nyutexad AT-läkare istället. Inget ont med det i sig, en AT-läkare måste såklart öva, men när AT-läkaren inte ens har läst min journal och ställer exakt samma frågor som jag svarat på tidigare, så blir jag lite trött. Det är ett slöseri med både deras och min tid. Så senaste besöket kändes det som två steg tillbaka. Det är inte någon vanlig huvudvärk som jag söker för. Det är ingenting som går över med två Alvedon och lite vatten. Det är en migrän som däckar mig totalt och gör mig oförmögen att ens gå på mina fötter eller vågar bära mitt barn när den är som värst. Vårdcentralen vägrar ge mig remiss till specialistläkare av den anledningen att jag inte har gått igenom och testat hela läkemedelsregistret. Men att 1-3 dagar i veckan ta maxdosen av tre olika preparat samt betablockerare i förebyggande syfte känns inte okej någonstans. Det känns konstigt att jag inte lyser i mörkret av allt jag stoppar i mig.

Missförstå mig rätt, jag är ingen motståndare till medicinering. Men att stoppa i sig medicin före man försöker utreder orsaken till migränen eller om det finns andra alternativ till smärtlindring känns helt absurt. Framför allt eftersom man kan få migrän av att äta för mycket medicin för att bli av med migränen. Dessutom är det lite pest eller kolera; att inte kunna ta hand om sitt jobb eller familj p.g.a. migränanfall eller gå omkring avtrubbad i ett töcken p.g.a. medicinen?

Svensk sjukvård i all ära, jag har all respekt för den i de allra flesta fallen. Men just i det här fallet kommer jag ingen vart. Kanske för att migrän är en så diffus sjukdom, som man inte vet vad den beror på eller hur man ska ta sig an den. Jag måste ta tag i det på egen hand. Bli medlem i migränförbundet, söka information och fundera ut olika ev. lösningar, testa olika alternativt, omvärdera min livssituation och göra strukturella förändringar. Det tar en människa i snitt 66 dagar att göra en förändring till ett beteende. Jag har många 66-dagarsperioder framför mig…

Denna veckan måste jag ta tag i det på allvar. Livet funkar inte och precis alla i min närhet blir lidande, framför allt V och P. Jag blir matt av bara tanken, men måste försöka hitta nån slags jävlar anamma.

Posted in Okategoriserade | Leave a comment

När det blåser motvind

Jag är dålig på att skriva när allt är bra och livet sådär bekymmersfritt, då glöms bloggen av. Jag är också dålig på att skriva när allt är riktigt avgrundsdålig (en definitionsfråga när detta avgrundsdåliga infaller och om det i realiteten är avgrundsdåligt eller bara lite pissigt just då. I jämförelse med livets riktiga bekymmer så ter det sig mest troligt som en piss i Mississippi), då finns där ingen ork. Det verkar vara jämvikten av plågor och hjärnspöken som upprätthåller mitt bloggande.

Det var ju ett tag sedan sist och jag har hunnit med både att vara sjuk och fylla trettio. Lyckligtvis inte samtidigt. Hur som helst har det inte funnits tid/ork/lust till att skriva här. Det vore synd att kalla mig bloggare och gissningsvis kan jag räkna antalet läsare på en hand. Det gör mig inget. Men en kan ju fundera på why oh why jag skriver över huvudtaget. Mycket bra fråga.

Hur som helst så har ett antal hjärnspöken bosatt sig i hjärnbarken och dränerar såväl självkänsla som energi. Stundtals råder identitetskris delux – jag har ju trots allt fyllt trettio. Ett ypperligt bloggtillfälle med andra ord.

Så här kommer min bloggbekännelse för dagen som idag handlar om mitt jobb. För den eller de personer som hittar hit, men som inte känner mig eller vet vad jag gör kan det kortfattat beskrivas som kontorsråtta. Jag sitter åtta timmar framför en skärm, producerar rapporter, analyser och dokument som uppfyller lagkrav. Ordbajseri på hög nivå. Den torra beskrivningen till trots trivs jag ändå okej med det jag gör. Ibland får jag i alla fall ett infall av känslan att göra skillnad i världen. Små små korta ögonblick, fragment av meningsfullhet.

Men så idag, när jag stött och blött ett dokument i all evinnerlighet och kände mig rätt nöjd med resultatet, får kundens syn på saken och kunden till synes inte delar min nöjdhet, så faller jag platt till marken. Blir en liten pöl av matthet och tänker mest att jag snart skiter fullständigt i allt som har med saken att göra. Jag funderar lite över kundens syfte med denna brutala fotknölssågning. Är det för att de själva har en sån bestämd uppfattning av hur de vill att det ska se ut och därmed svårt att tänka utanför boxen och se vitsen med det jag åstadkommit? Eller är det helt sonika för att jag gör ett crapy jobb?

Det spelar egentligen ingen roll i sammanhanget just nu. Fotknölssågeri av olika dignitet resulterar i ett totalt haveri av självkänslan. Jag anser mig i princip inte duglig till att ens få lov att andas samma luft som kunden. Så pass är det. Så jag funderar på vad jag kan göra istället? Det känns med ens lockande ta upp min dröm om att öppna en liten gårdsbutik med gårdscafé med hållbarhetstänket som genomsyrar verksamheten. För varför ska jag sitta här och mögla framför skärmen när jag ändå är crapy på det jag gör?

Slut på bekännelsen. Over and out.

 

Posted in Okategoriserade | Leave a comment

Hjältarna i Hjällbo

När vi ställde frågan om någon ville skänka grejer; kläder, skor, hygienartiklar, leksaker etc. så tog det bara några timmar innan vi var tvungna att säga stopp. Över 30 personer engagerade och organiserade sig, swishade över pengar och kom med glada tillrop. Tidigt i morse tog vi var sin bil, fullpackad till bristningsgränsen, och styrde ett första lass mot Göteborg. Migrationsverket hade hänvisat oss till Caritas i Hjällbo, en frivillighetsorganisation som i nuläget har ca 150 asylsökanden som söker hjälp hos dem. De var glada över att vi kom, bjöd på morgonkaffe och berättade om sig själva; hur de en gång flytt från sina länder, utan någonting annat än kläderna på kroppen och att det enda de fokuserade på var att få sina barn i trygghet. Men så tillägger de att det som händer nu är det värsta någonsin hittills, att de aldrig sett något liknande tidigare. Hemskheterna de berättar blandas med skämt och alla runt bordet fnissar till. Jag gissar att man måste balansera där på gränsen mellan allvar och skämt för att inte tappa fotfästet. De berättar att de uppmuntrar mångfald och att de som kommer dit måste försöka prata svenska. Vi blir inbjudna på lunch någon dag framöver, en lunch som de anordnar och bjuder alla asylsökanden på. Jag känner mig hedrad och tackar ja utan att blinka.

Jag kan inte ens räkna hur många gånger de uttryckte de sin tacksamhet under den timmen vi var där. Jag har dock svårt att ta det till mig. För det borde vara en självklarhet att vi ska hjälpa till om vi har möjlighet. I min värld är det de som är hjältarna, som varje dag träffar och månar om de människor som är på flykt, vars tillvaro tillfälligt är tryggad men framtiden så osäker.

Vi lastar ur, säger hejdå och får en slängkyss genom bilrutan. Vi kör den lugna vägen hem, den som går genom böljande landskap, längs med sjöar och vidsträckta fält. Det är en sån där perfekt höstdag med strålande sol, kall luft och klarblå himmel. Jag gråter en skvätt och tänker på hur förbannat bra jag har det.

Jag känner mig tom och ledsen, men det känns bra att vi ska åka tillbaka. Snart.

Posted in Okategoriserade | Leave a comment

Världen i dina händer

Om igår var en riktigt bra dag är idag en lite mindre bra sådan. Jag sitter nämligen här på min välgödda rumpa, i en mjuk stol, med torra kläder på kroppen och med tak över huvudet och skäms. Jo, jag har läst tidningar, tittat på nyhetsprogram, diskuterat på fikarasten och hört en av mina bästa vänner prata om hur hon vill göra något mer konkret. Men jag har ändå försökt stänga av, blunda och vända bort huvudet. För det är så förbannat smärtsamt att se dessa bilder som sprids som en löpeld över sociala medier och etsar sig fast i hjärnbarken. Jag skäms över mina försök att inte ta till mig det allra värsta som kan hända.

Igår kväll gick det bara inte mer. Efter en hel jobbdag och därtill en mastodonttur till Bauhaus och Ikea inför vår stundande köksrenovering…NI HÖR JU, KÖKSRENOVERING! LÖJLIGT! …la jag mig på huvudkudden och började grina. Ett barn, inte mycket äldre än V, låg med huvudet i sanden på en i övrigt tom strandremsa. En bild. Så. Jävla. Mycket. Smärta. Jag swishade några hundralappar till en hjälporganisation, stängde av mobilen och somnade till slut. Jag sov hela natten i en varm och trygg säng.

När jag i morse satte mig på bussen mot jobbet såg jag att min bästa vän gör det som jag bara tänkt tanken. Hon gör något konkret. Ordnar insamling och välbehövligt material till Migrationsverket. Jag är så sjukt stolt över henne samtidigt som jag skäms ännu mer. Hon gör det jag tänkte. Men att jag tänker hjälper inte en levande varelse. Att jag tänker är ingen som helst ursäkt. Att jag tänker betyder inte att det betyder något.

Jag har slutat tänka nu. Jag har börjat handla istället. Jag vill dra ett strå till stacken om än det kan uppfattas som tunt och bräckligt. Men många tunna och bräckliga strån kan tillsammans bilda en stabil stack.

Det finns inga ursäkter – bara gör’t!

http://vigorvadvikan.com/

IMG_0400

Posted in Okategoriserade | Leave a comment

En typiskt bra dag

Idag är en bra dag. En alldeles underbar dag för att vara lite mer exakt! I natt föddes lilla L på andra sidan jorden. En liten Tokyobebis. En av mina bästa vänner har blivit mamma och när klockan ringde i morse och jag läste det väntande meddelandet i mobilen så började tårarna fullkomligt spruta! Jag freaking älskar det lilla knyttet redan, trots att hon bor på andra sidan jorden och jag aldrig har träffat henne. Jag har bara klappat på henne från utsidan på sin mammas mage.

Jag blir med ens nostalgisk – är det verkligen över ett år sedan som vi själva satt där med en liten färsking i knäet? Galet! Och nu är det deras tur. Jag minns varenda liten känsla ut i fingertopparna, värmen av den där minililla varelsen som bara vill vara nära nära. En dag när livet är sådär perfekt.

 

Posted in Okategoriserade | 1 Comment

Köksrenoveringen

En av de detaljerna som vi föll lite extra mycket för när vi var på visning av vårt nuvarande hem var köket. Det gamla 50-talsköket finns till största delen kvar, med snedskåp över diskbänken och med ett stort skafferi och små små skåpsutrymmen i de allra minsta vinklarna. Inte bara att det är snyggt, det är verkligen praktiskt när man som matlagningsintresserad huserar i ett relativt litet kök. En nackdel är dock själva storleken på köket och att det inte finns så bra med arbetsyta. Och med en extra liten arbetsyta i form av en liten köksö så stjäl det plats från själva matplatsdelen. Det är så jefla trångt i köket. Och väggarna kryper inpå med en konstig blandning av pärslpont och en stormönstrad femtiotalsinspirerad modern tapet. Hela köket går i gråa och blåa toner med bänkskivor i björklaminat. Säkert en trivsam kombo för någon annan, men inte för oss.

Vi förälskade oss i köket för att vi såg potentialen att förändra som vi vill men med chans till att behålla den där gemytliga 50-talskänslan. Andra rum i huset har dock varit prioriterade före, men nu är det alltså äntligen dags för köket att få ett lyft; pärlsponten ska tas ned, väggarna ska målas vita, skåpsluckor och lådor ska få en lindblomsgrön färg och nya beslag i form av elefantlås och original plasthandtag. Den runda lilla opraktiska diskhon ska bytas ut mot en två hoar och björklaminatskivan byts ut mot en svart skiva med stållist. Och när vi ändå ska riva bort bänkskivan så kan vi lika väl kakla om. Och ska vi kakla om passar vi på att byta ut den gamla 70-talsfläkten ovanför spisen mot en mörkgrå fläktkåpa. Kaklet ska vara vitt och matt, men ännu har vi inte letat upp exakt vad vi vill ha. Och så ska vi byta golvet, mot ett schackrutigt linoleum klickgolv – ljusgrått/mörkgrått.

Den där först tänkta quickfixen fick en dominoeffekt och nu vankas (nästan) ett helt nytt kök! Tanken är att vi ska göra det mesta själva, utom att måla luckorna – de ska lämnas in till målare. Underskåpen är nämligen Ikea-skåp och har således ett helt annat underlag än de gamla 50-talsluckorna. Vi har dragit oss lite för att dra igång projektet med hänsyn till att det är en hel del som ska göras och vi (än så länge) har tummen mer mot mitten av handen än ute på kanten. Men idag fick vi ett ryck och beställde golv och köpte väggfärg. The point of no return! Inom ett par månader har vi förhoppningsvis ett nytt kök att laga julgodis i – hurra!

Posted in Okategoriserade | Leave a comment

Hej vardag!

Augusti lider mot sitt slut. Sommarens bästa månad får man väl ändå säga? I alla fall 2015. Över en natt blev det höst. Över en natt tappade löven lite av sin färg. Luften blev med ens lite högre och klarare. Man ser att det är en höstsol som lyser på himlen, sa P i morse.

Varje år har vi kräftskiva med familjen hemma hos mina föräldrar. P har fått för sig att den där kräftskivan sätter punkt för sommaren och att det efter det blir höst. Jag håller inte med. Nej, sommaren tar slut på måndag. Startskottet för hösten går i min värld strikt enligt kalendern och med september börjar hösten.

Jag brukar ha sån ångest inför hösten, när mörkret, kylan, regnet och rusket kryper inpå skinnet. Jag brukar egentligen ha ”slut på semestern, nu börjar jobbet igen”-ångest också. Men i år var den som bortblåst och jag såg fram emot att stiga upp i ottan och knata till jobbet. Hur är det möjligt? Kanske är jag lite lugnare, lite tryggare och lite lyckligare nu än förut?

Jag har ett hus, där projekten hopar sig och pengarna stoppas i hål jag inte ens visste fanns, men som jag trots det älskar. Jag har en sambo som ser det fina inom mig trots min (stundtals) avsaknad av ironi och bitska humör. Jag har en katt, en lurvig liten Lurv med världens rakaste päls som man kan borra in sitt ansikte i när man behöver något mjukt i en annars så kantig värld. Jag har en liten kotte, som pratar lika snabbt och lite osammanhängande som Linus på linjen, som springer ut i hallen och ger mig en stor slemmig puss när jag kommer hem från jobbet, som skrattar åt oss när vi dansar tåget genom vardagsrummet. Jag har vänner och familj som är universums mest underbara att luta sig mot när det blåser.

Ptja, ni hör ju. Jag är rätt tillfreds med min vardag just nu. Utmaningen blir nu istället att kapsla in den här känslan i en liten burk och ta fram när hela havet stormar.

Posted in Okategoriserade | Leave a comment

Mina borttappade springa-fort-skor

Många gånger är det svårt att hitta kvalitetstid i vardagen. Semestern innebär ju helt klart bättre tider på den fronten, men ändå så är det så många måsten som hela tiden stör synfältet. Efter att ha avverkat en handfull måsten trotsade vi de mörka regnmolnen och cyklade till Nolhagaparken för att först äta lunch och därefter leka på lekplatsen och titta på djuren. Så himla lyxigt att ha både en grym lekplats (som visserligen är mer anpassad för lite större barn – eller ja, det finns nog ingen lekplats som är anpassad efter kottar som precis fått ben), och en 4H-gård. Regnmolnen höll sig någorlunda i schack och när vi kommit hem bestämde jag mig för att ge mig ut på en löptur.

Det var med otroligt tunga steg som jag släpade mig runt sjön. 5,6 km på 42 minuter. Jag är ju ingen Speedy Gonzales direkt, men jag gav mig åtminstone ut – det var väl si sådär en månad sedan sist. Jag blir lite ledsen när jag inser att jag inte orkar snäppa upp tempot eller ta i lite extra i backarna. De här tio extrakilona som jag släpar runt på gör sig liksom som mest påminda då och i och med den känslan så dröjer det oftast innan jag ger mig ut nästa gång. Ingen blir ju snabbare eller starkare av det, det vet jag också. Och de här träningsmålen som jag stenhårt gick in på tidigare i år orkar jag inte ens tänka på – så jag skiter helt sonika i dem. De ger mig mer ångest än pepp, och då har de ju mist sitt syfte.

Hur ska jag tänka när det kommer till personliga mål? De biter uppenbarligen inte på mig. Hur ska jag bli snabb som en örn, stark som en björn?

Posted in Okategoriserade | Leave a comment