HUVUDSAKLIGEN

Jag vet inte riktigt vad det är med mig för tillfället. Jag brukar skämta om en 30-årskris, men i detta nu börjar jag verkligen tro att det är en sådan jag befinner mig i. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Det har ingenting med P eller V att göra, jag är väldigt nöjd med vår lilla tillvaro, med huset och med allt kring familjen. Det har enkom med mig själv att göra, hur egoistiskt nu det hela låter. Men något ligger där inom mig och skaver.

Tredje dagen med migränkänningar idag. Det känns mer som om jag har stoppat huvudet i en guldfiskskål och snurrat runt på en kontorsstol i en timme. Yr och avtrubbad från verkligheten. Och så 8 timmars arbete framför en skärm på det! HÄRLIGT!

Jag har många gånger funderat på att testa på yoga. Och nu har jag bestämt mig för att det är dags att göra slag i saken. Jag har skickat in intresseanmälan till en kurs i medicinsk yoga, men vet ännu inte om jag får en plats. Jag håller tummen för det, det vore nog nyttigt på många sätt.

Och så har jag beslutat mig för att i så stor utsträckning som möjligt låta bli socker. Det vita raffinerade sockret. Det är lite av en sorg. Jag älskar ju att baka! Och efterrätter är ju min grej, jag är helt klart en efterrättsperson framför en förrättsperson. Så igår köpte jag mig boken Smarta Sötsaker av Ulrika Hoffer – en bok med recept på godsaker utan varken socker, gluten eller mjölk. Oavsett om det är sockret som utgör migräntrigger eller inte så är det ju en hälsoeffekt i sig att låta bli att stoppa i sig alltför mycket. Särskilt eftersom V är så pass stor och vill testa allt man själv äter.

Yoga och smarta nyttigheter alltså.

Mitt huvud lever sitt egna lilla liv. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att det är en obotlig hjärntumör som växer där inne. Det är det tack och lov inte, det är ”bara” migrän from hell. Jag har haft migrän sedan jag var liten, i alla fall sedan lågstadiet. Då sa man att det var barnmigrän och att barnmigrän växer bort. Nu har jag passerat 30 och inte fasen har migränen vuxit bort. Den har istället muterat till oigenkänlighet och är okontrollerbar. Särskilt sedan V föddes för snart 1,5 år sedan.

På vårdcentralen får jag inte någon särskild hjälp. Eller, den första läkaren som jag hade, när vi precis flyttade hit, var bra! Hans fru hade också svår migrän och kunde förstå det jag berättade. Men så slutade han och jag fick en nyutexad AT-läkare istället. Inget ont med det i sig, en AT-läkare måste såklart öva, men när AT-läkaren inte ens har läst min journal och ställer exakt samma frågor som jag svarat på tidigare, så blir jag lite trött. Det är ett slöseri med både deras och min tid. Så senaste besöket kändes det som två steg tillbaka. Det är inte någon vanlig huvudvärk som jag söker för. Det är ingenting som går över med två Alvedon och lite vatten. Det är en migrän som däckar mig totalt och gör mig oförmögen att ens gå på mina fötter eller vågar bära mitt barn när den är som värst. Vårdcentralen vägrar ge mig remiss till specialistläkare av den anledningen att jag inte har gått igenom och testat hela läkemedelsregistret. Men att 1-3 dagar i veckan ta maxdosen av tre olika preparat samt betablockerare i förebyggande syfte känns inte okej någonstans. Det känns konstigt att jag inte lyser i mörkret av allt jag stoppar i mig.

Missförstå mig rätt, jag är ingen motståndare till medicinering. Men att stoppa i sig medicin före man försöker utreder orsaken till migränen eller om det finns andra alternativ till smärtlindring känns helt absurt. Framför allt eftersom man kan få migrän av att äta för mycket medicin för att bli av med migränen. Dessutom är det lite pest eller kolera; att inte kunna ta hand om sitt jobb eller familj p.g.a. migränanfall eller gå omkring avtrubbad i ett töcken p.g.a. medicinen?

Svensk sjukvård i all ära, jag har all respekt för den i de allra flesta fallen. Men just i det här fallet kommer jag ingen vart. Kanske för att migrän är en så diffus sjukdom, som man inte vet vad den beror på eller hur man ska ta sig an den. Jag måste ta tag i det på egen hand. Bli medlem i migränförbundet, söka information och fundera ut olika ev. lösningar, testa olika alternativt, omvärdera min livssituation och göra strukturella förändringar. Det tar en människa i snitt 66 dagar att göra en förändring till ett beteende. Jag har många 66-dagarsperioder framför mig…

Denna veckan måste jag ta tag i det på allvar. Livet funkar inte och precis alla i min närhet blir lidande, framför allt V och P. Jag blir matt av bara tanken, men måste försöka hitta nån slags jävlar anamma.

Jag är dålig på att skriva när allt är bra och livet sådär bekymmersfritt, då glöms bloggen av. Jag är också dålig på att skriva när allt är riktigt avgrundsdålig (en definitionsfråga när detta avgrundsdåliga infaller och om det i realiteten är avgrundsdåligt eller bara lite pissigt just då. I jämförelse med livets riktiga bekymmer så ter det sig mest troligt som en piss i Mississippi), då finns där ingen ork. Det verkar vara jämvikten av plågor och hjärnspöken som upprätthåller mitt bloggande.

Det var ju ett tag sedan sist och jag har hunnit med både att vara sjuk och fylla trettio. Lyckligtvis inte samtidigt. Hur som helst har det inte funnits tid/ork/lust till att skriva här. Det vore synd att kalla mig bloggare och gissningsvis kan jag räkna antalet läsare på en hand. Det gör mig inget. Men en kan ju fundera på why oh why jag skriver över huvudtaget. Mycket bra fråga.

Hur som helst så har ett antal hjärnspöken bosatt sig i hjärnbarken och dränerar såväl självkänsla som energi. Stundtals råder identitetskris delux – jag har ju trots allt fyllt trettio. Ett ypperligt bloggtillfälle med andra ord.

Så här kommer min bloggbekännelse för dagen som idag handlar om mitt jobb. För den eller de personer som hittar hit, men som inte känner mig eller vet vad jag gör kan det kortfattat beskrivas som kontorsråtta. Jag sitter åtta timmar framför en skärm, producerar rapporter, analyser och dokument som uppfyller lagkrav. Ordbajseri på hög nivå. Den torra beskrivningen till trots trivs jag ändå okej med det jag gör. Ibland får jag i alla fall ett infall av känslan att göra skillnad i världen. Små små korta ögonblick, fragment av meningsfullhet.

Men så idag, när jag stött och blött ett dokument i all evinnerlighet och kände mig rätt nöjd med resultatet, får kundens syn på saken och kunden till synes inte delar min nöjdhet, så faller jag platt till marken. Blir en liten pöl av matthet och tänker mest att jag snart skiter fullständigt i allt som har med saken att göra. Jag funderar lite över kundens syfte med denna brutala fotknölssågning. Är det för att de själva har en sån bestämd uppfattning av hur de vill att det ska se ut och därmed svårt att tänka utanför boxen och se vitsen med det jag åstadkommit? Eller är det helt sonika för att jag gör ett crapy jobb?

Det spelar egentligen ingen roll i sammanhanget just nu. Fotknölssågeri av olika dignitet resulterar i ett totalt haveri av självkänslan. Jag anser mig i princip inte duglig till att ens få lov att andas samma luft som kunden. Så pass är det. Så jag funderar på vad jag kan göra istället? Det känns med ens lockande ta upp min dröm om att öppna en liten gårdsbutik med gårdscafé med hållbarhetstänket som genomsyrar verksamheten. För varför ska jag sitta här och mögla framför skärmen när jag ändå är crapy på det jag gör?

Slut på bekännelsen. Over and out.

 

När vi ställde frågan om någon ville skänka grejer; kläder, skor, hygienartiklar, leksaker etc. så tog det bara några timmar innan vi var tvungna att säga stopp. Över 30 personer engagerade och organiserade sig, swishade över pengar och kom med glada tillrop. Tidigt i morse tog vi var sin bil, fullpackad till bristningsgränsen, och styrde ett första lass mot Göteborg. Migrationsverket hade hänvisat oss till Caritas i Hjällbo, en frivillighetsorganisation som i nuläget har ca 150 asylsökanden som söker hjälp hos dem. De var glada över att vi kom, bjöd på morgonkaffe och berättade om sig själva; hur de en gång flytt från sina länder, utan någonting annat än kläderna på kroppen och att det enda de fokuserade på var att få sina barn i trygghet. Men så tillägger de att det som händer nu är det värsta någonsin hittills, att de aldrig sett något liknande tidigare. Hemskheterna de berättar blandas med skämt och alla runt bordet fnissar till. Jag gissar att man måste balansera där på gränsen mellan allvar och skämt för att inte tappa fotfästet. De berättar att de uppmuntrar mångfald och att de som kommer dit måste försöka prata svenska. Vi blir inbjudna på lunch någon dag framöver, en lunch som de anordnar och bjuder alla asylsökanden på. Jag känner mig hedrad och tackar ja utan att blinka.

Jag kan inte ens räkna hur många gånger de uttryckte de sin tacksamhet under den timmen vi var där. Jag har dock svårt att ta det till mig. För det borde vara en självklarhet att vi ska hjälpa till om vi har möjlighet. I min värld är det de som är hjältarna, som varje dag träffar och månar om de människor som är på flykt, vars tillvaro tillfälligt är tryggad men framtiden så osäker.

Vi lastar ur, säger hejdå och får en slängkyss genom bilrutan. Vi kör den lugna vägen hem, den som går genom böljande landskap, längs med sjöar och vidsträckta fält. Det är en sån där perfekt höstdag med strålande sol, kall luft och klarblå himmel. Jag gråter en skvätt och tänker på hur förbannat bra jag har det.

Jag känner mig tom och ledsen, men det känns bra att vi ska åka tillbaka. Snart.

Om igår var en riktigt bra dag är idag en lite mindre bra sådan. Jag sitter nämligen här på min välgödda rumpa, i en mjuk stol, med torra kläder på kroppen och med tak över huvudet och skäms. Jo, jag har läst tidningar, tittat på nyhetsprogram, diskuterat på fikarasten och hört en av mina bästa vänner prata om hur hon vill göra något mer konkret. Men jag har ändå försökt stänga av, blunda och vända bort huvudet. För det är så förbannat smärtsamt att se dessa bilder som sprids som en löpeld över sociala medier och etsar sig fast i hjärnbarken. Jag skäms över mina försök att inte ta till mig det allra värsta som kan hända.

Igår kväll gick det bara inte mer. Efter en hel jobbdag och därtill en mastodonttur till Bauhaus och Ikea inför vår stundande köksrenovering…NI HÖR JU, KÖKSRENOVERING! LÖJLIGT! …la jag mig på huvudkudden och började grina. Ett barn, inte mycket äldre än V, låg med huvudet i sanden på en i övrigt tom strandremsa. En bild. Så. Jävla. Mycket. Smärta. Jag swishade några hundralappar till en hjälporganisation, stängde av mobilen och somnade till slut. Jag sov hela natten i en varm och trygg säng.

När jag i morse satte mig på bussen mot jobbet såg jag att min bästa vän gör det som jag bara tänkt tanken. Hon gör något konkret. Ordnar insamling och välbehövligt material till Migrationsverket. Jag är så sjukt stolt över henne samtidigt som jag skäms ännu mer. Hon gör det jag tänkte. Men att jag tänker hjälper inte en levande varelse. Att jag tänker är ingen som helst ursäkt. Att jag tänker betyder inte att det betyder något.

Jag har slutat tänka nu. Jag har börjat handla istället. Jag vill dra ett strå till stacken om än det kan uppfattas som tunt och bräckligt. Men många tunna och bräckliga strån kan tillsammans bilda en stabil stack.

Det finns inga ursäkter – bara gör’t!

http://vigorvadvikan.com/

Idag är en bra dag. En alldeles underbar dag för att vara lite mer exakt! I natt föddes lilla L på andra sidan jorden. En liten Tokyobebis. En av mina bästa vänner har blivit mamma och när klockan ringde i morse och jag läste det väntande meddelandet i mobilen så började tårarna fullkomligt spruta! Jag freaking älskar det lilla knyttet redan, trots att hon bor på andra sidan jorden och jag aldrig har träffat henne. Jag har bara klappat på henne från utsidan på sin mammas mage.

Jag blir med ens nostalgisk – är det verkligen över ett år sedan som vi själva satt där med en liten färsking i knäet? Galet! Och nu är det deras tur. Jag minns varenda liten känsla ut i fingertopparna, värmen av den där minililla varelsen som bara vill vara nära nära. En dag när livet är sådär perfekt.