Jag är en sucker för nyår. Eller nystarter rent generellt ska sägas. Jag älskar de vita oskrivna bladen som ligger framför mig, som ska fyllas med allsköns färger och former, och jag gillar att ta språnget mot såväl kända som okända marker. Känslan av det oändliga. Känslan av möjligheterna! Men. Inte sällan faller jag pladask mitt i språnget. Och det där vita bladet som skulle bli ett kreativt mästerverk får istället lite blyertsstreck iform av ett abstrakt kludd i ena hörnet. Jag tar inte så blodigt på det. Jag älskar likväl nystarter och går in med samma lust och liv varje gång.
Jag har inga konkreta mål eller nyårslöften. Kanske är det en av anledningarna till att jag ofta inte kommer längre än till det berömda språnget. Målsättningar biter dåligt på mig. Jag bryter notoriskt alla mål jag sätter upp för mig själv. En otroligt opraktisk egenskap som jag har. Något som jag egentligen bör jobba bort snarast möjligast. Tyvärr blir det är ju lite av ett moment 22 att ha som mål att bli av med oförmågan att uppnå mål. Ja, ni hör ju…
Däremot har jag en himla massa önskningar. Alla kommer inte att gå i uppfyllelse, men det är heller inte meningen. Det fina med önskningar är att de är just bara önskningar. Och de kan komma till, trilla bort eller omformuleras lite hipp som happ. Det passar mig bra.
Men utan att specificera önskningarna mer så är 2018 året då jag ska vara snäll mot mig själv med allt vad det innebär. För att jag ska orka vara allt det där jag faktiskt är och vill vara. Jag ska återta kontrollen över kropp och själ. Jag ska jobba på att kurera min migrän. Lägga om kosten en aning. Jag ska jobba för att bli starkare och smidigare. Jag ska unna mig tid för eftertanke. Jag ska bringa ordning i oredan, för det är något jag mår bra av. Jag ska jobba smartare. Jag ska inte vara rädd för att jobba mot att förverkliga mina drömmar.