Här sitter jag i min ensamhet, framför brasan och knåpar, dricker äppelmust och äter apelsinchoklad. Ett himla bra verb; knåpa. Jag älskar att knåpa och det spelar inte någon större roll VAD jag knåpar med så länge jag bara får möjligheten att knåpa.
Någon sa en gång att om en bara försöker tillräckligt många gånger, så kan en kalla sig expert. För att vara en expert behöver en alltså inte ha lyckats åstadkomma något särskilt, bara försökt en jädra massa gånger. Jag tror således att jag vågar kalla mig själv för en knåpexpert.
Hörni, det är dags nu. Det är dags att göra något nytt. Jag har väntat tillräckligt länge och jag inser att det inte gör någon skillnad om jag väntar lite till. Jag kommer inte längre än såhär och det är dags att sätta idébollarna i rullning.
Den stora drömmen är att flytta till landet, skaffa djur och arbeta med någon form av mathantverk. Men den drömmen är så pass stor och odefinierad att den nog snällt får ligga på hatthyllan ett tag till. Jag har ju dock massor med små drömmar, som jag inte förlorar speciellt mycket på, om de nu inte skulle vara särskilt lyckade. Och de kräver inte särskilt mycket mer än vad jag redan har tillgång till. Lite papper, en dator, en diktafon, en fåtölj framför en brasa och tid.
Tid är en bristvara. Eller så finns den i överflöd. Det beror på hur man ser det. Jag förstår inte riktigt att jag inte hade tid med något förut, för några år sedan då jag levde ensam i min lilla tvåa i Majorna. När jag tänker tillbaka så känns det nästan som om jag har slösat en himla massa tid på…ingenting. Med två barn, hus, katt, man och heltidsjobb så är det klart att tiden är lite mer knapp. Men den finns ju. Om jag inte tittar på teve och lägger ifrån mig mobilen efter klockan 18 så har jag helt plötsligt köpt mig en smärre oändlighet. Den lilla oändligheten ska jag använda till mitt knåpande.
Det är dags att vända blad nu. Ett stort vitt, blankt blad ligger framför mig. Oskrivet, obefläckat, tomt och lite läskigt. En enda litet bläckstänk bara, så är jag i gång.