Jag känner mig sådär härligt havererad i såväl kropp och själ. Bara att gå 300 meter till förskolan med V kändes som att bestiga ett berg. Och detta trots att jag har en superhärlig långhelg bakom mig. Men ett par nätter med dålig sömn och migrän slår mig ur balans och lägger sig som icing on the cake. Trots migränen så har jag i stort sätt ändå hållt mig flytande hela helgen. För det är så nedrans irriterande att gå miste om en massa kvalitetstid med la familia. Igår började dock fasaden krackelera och mitt humör räckte inte alls så långt som jag hade önskat. Tur för mig (eller ja, tur för alla i min närhet skulle jag vilja påstå) att det snart är semester. Så att det kan bli lite frid och fröjd och ordning på torpet.
Jag har funderat och funderat och återigen funderat på hur jag kan knäcka min migrännöt. Varför har jag migrän? Vad triggas den av? Hur kan jag undvika den? Vad är bästa sättet att bli av med den?
Jag har haft migrän så länge jag kan minnas. Men den har muterat genom åren och går inte att jämföra nu och då. Sedan V kom till världen har den eskalerat och jag har inte längre någon kontroll över den. Den är som en amöba som lever sitt eget liv inuti hjärnan och som inget rår på. Vanligtvis har jag migrän 2-3 dagar i veckan, fast av olika grad. I vissa fall kan jag jobba med det. Då ligger den som en diffus och irriterande värk i ena hjärnhalvan, men går att hålla i schack med tabletter. Yr och trögtänkt är man förstås men jag kan åtminstone hålla uppe en fasad. I andra fall nockar den mig totalt. Tänk er Stroke-symptom; du har svårt att stå eller gå, du kan inte prata ordentligt utan att sluddrar fram orden, du fastnar med blicken, halva ansiktet ”hänger” och du tappar all muskelstyrka i kroppen – du orkar inte öppna en burk, knappt ens hålla i en liten väska. När hjärnan svullnar så trycker det ut ögonen. Ni vet, fish eye-looken?
Vissa hävdar att migrän sitter i psyket. Och det är inte ovanligt att sjukvården inte tar dig på allvar eller tror att du talar sanning. Svårigheten sitter i att migrän inte är en sjukdom som generellt går att beskriva och applicera på gemene man. Hur migränen ter sig varierar hemskt olika från människa till människa och det som hjälper någon fungerar inte alls för en annan.
Jag har turen att (just nu) ha en migrän som kommer och går i skov. Som visserligen finns där 2-3 dagar i veckan, men där dunderanfallen, då jag däckas, åtminstone är begränsade. Jag har lärt mig leva samtidigt som jag har migrän, för att kunna pussla ihop jobb och familj. Det kanske är dumt, men skulle jag gå hem och sjukskriva mig från jobbet varje gång skulle jag få mata min unge med barkbröd och vatten. Jag har dessutom lyxen att ha ett arbete som tillåter frihet under ansvar. Jag kan jobba i princip varifrån jag vill, när jag vill och hur jag vill – bara jag sköter det jag ska och levererar i tid. Utan den friheten hade det varit omöjligt att jobba alls.
Jaha, det här var ett peppigt värre inlägg, hörrni. Men det finns både en och flera tankar bakom varför jag skriver om det, vilket ni kommer bli varse om så småningom.
Nu ska jag brygga en stor balja kaffe, götta ner mig i soffan med katten och jobbdatorn och tillåta mig själv en mjukstart av en annars ganska så hektisk veckan to come.