Min mamma är min superhjälte. Och för att inte tala om min mormor, hon är självaste stålmormorn! Bokstavligen, så mycket leder och ben som har bytts ut mot skruvar och plattor.
Att få vara någons idol, någons superhjälte, är en ynnest. Och jag värderar det högt att få vara mina barns superhjälte. Med allt som hör därtill. Det är ju inte alltid ett jättekul jobb att vara superhjälte, men säg det jobb som jämt och ständigt är roligt.
Nu är det bara en månad kvar av detta året. Ett år som, minst sagt, har varit omtumlande och fantastiskt på många sätt och vis. Jag har en tendens till att bara köra på, inte känna efter så förbannat mycket utan ”fortsätt simma, fortsätt simma” i sann Doris-anda. Samtidigt är jag extremt duktig på att predika inför nära och kära hur viktigt det är att stanna upp, känna efter och välja väg med mage och hjärta. Det är ju lite pinsamt att erkänna hur extremt dålig jag själv är på att tillämpa detta sätt att leva.
Så, med facit i hand. Det här året har varit rätt jobbigt. Och jag är trött. J Ä T T E T R Ö T T. Att vara småbarnsmorsa är inte picknick i parken, tårta och serpentiner. Och det måste vara okej att få säga så. Det måste få vara okej att gråta en skvätt, av ren utmattning. Utan att för den delen önska ett annorlunda liv. För missförstå mig rätt, jag vill inget hellre än att få vara mamma till mina små gulliga stubbar. Men just nu ger jag allt jag har och mer ändå till andra. Det finns inte mycket mer kvar än mjukisbyxor och sockerabstinens till mig själv.
I julklapp av E önskar jag mig således två timmars sammanhängande sömn och av V önskar jag mig en lite mindre portion trots.