P är på galej, nattningen av V tog inte mer än en kvart och jag har heeeel låååååång kväll för mig själv! I teorin finner lyxen ingen hejd. I praktiken…?
V bestämde sig tack och lov för att lägga treårstrotsen på hyllan kvällen till ära. Antingen kände hon av att jag inte riktigt hade energi till att ta ytterligare en fajt om huruvida det är okej att äta en macka samtidigt som hon sitter på pottan eller så hade hon kanske på riktigt haft en fin och solig dag på förskolan. Oavsett så känner jag min ytterst tacksam och passade på att pussa lite extra på den där lilla näsryggen vid läggdags (ett ticks jag har, näsryggar är bra pussvänliga alltså – gölle göll!).
Oftast slutar mina ensamma kvällar hemma just där och då – vid nattningen av V. Typiskt min otur, att gå miste om friheten att göra precis vad jag vill under ett par timmar (läs: bestämma kanal på teven). KÄMPA ÖGONLOCKEN! Inte somna, inte somna, inte somna…
Väl nere i soffan igen, till ett behagligt plaskande från diskmaskinen i bakgrunden (…ah, denna fantastiska uppfinning – diskmaskinen och äggskärare liksom, kan ju rädda vilken vardag som helst…) bullar jag upp mig med mjuka kuddar, tvångsplacerar min tjocka katt i knäet och trycker på tryckarns ON.
Inget händer.
ON!
Nä, inget händer.
Det är inte första gången om jag säger så. Varenda jefla gång som jag just har en kväll för mig själv och lyckats låta bli att falla i koma vid nattningen av V så fungerar inte teven. Inte ens play-tjänsterna. Lagen om all jeflighet lägger sig som en blöt filt över hemmet. Och för att föregå eventuella spekulationer – ja, jag vet hur teven fungerar. Den fungerar ypperligt alla andra gånger när jag inte är ensam hemma.
Egentligen har jag tusen andra saker som jag borde göra och det gör således inget att teven inte fungerar (men ändå – typiskt min otur!). Jag skulle ju t.ex. kunna sätta mig och skriva tackkorten till våra bröllopsgäster som legat och väntat på att bli skrivna ett halvår (håll ut ni som väntar – vi har inte glömt av er! Sanningen är den att vi telepaterar er varje dag ett stort tack samt en ursäkt). Eller kanske dammsuga istället för att sopa de decimetertjocka dammtussarna under mattan (jag lider lite av en släng av syndromet ”det som inte syns – finns inte”). Eller så skulle jag kunna läsa en bok eftersom jag alltid suktar efter att bli aningens mer kulturell (vilken kiosklitteratur som helst skulle råda bot på det).
Istället väljer jag att återuppliva bloggen. Voila – ett helt inlägg om absolut ingenting! En dravelblogg – I told you so. Men i vissa fall har jag lite mer värdefulla inlägg att posta världen också. Det kommer tillsammans med tackkorten från bröllopet.