När det blåser motvind

Jag är dålig på att skriva när allt är bra och livet sådär bekymmersfritt, då glöms bloggen av. Jag är också dålig på att skriva när allt är riktigt avgrundsdålig (en definitionsfråga när detta avgrundsdåliga infaller och om det i realiteten är avgrundsdåligt eller bara lite pissigt just då. I jämförelse med livets riktiga bekymmer så ter det sig mest troligt som en piss i Mississippi), då finns där ingen ork. Det verkar vara jämvikten av plågor och hjärnspöken som upprätthåller mitt bloggande.

Det var ju ett tag sedan sist och jag har hunnit med både att vara sjuk och fylla trettio. Lyckligtvis inte samtidigt. Hur som helst har det inte funnits tid/ork/lust till att skriva här. Det vore synd att kalla mig bloggare och gissningsvis kan jag räkna antalet läsare på en hand. Det gör mig inget. Men en kan ju fundera på why oh why jag skriver över huvudtaget. Mycket bra fråga.

Hur som helst så har ett antal hjärnspöken bosatt sig i hjärnbarken och dränerar såväl självkänsla som energi. Stundtals råder identitetskris delux – jag har ju trots allt fyllt trettio. Ett ypperligt bloggtillfälle med andra ord.

Så här kommer min bloggbekännelse för dagen som idag handlar om mitt jobb. För den eller de personer som hittar hit, men som inte känner mig eller vet vad jag gör kan det kortfattat beskrivas som kontorsråtta. Jag sitter åtta timmar framför en skärm, producerar rapporter, analyser och dokument som uppfyller lagkrav. Ordbajseri på hög nivå. Den torra beskrivningen till trots trivs jag ändå okej med det jag gör. Ibland får jag i alla fall ett infall av känslan att göra skillnad i världen. Små små korta ögonblick, fragment av meningsfullhet.

Men så idag, när jag stött och blött ett dokument i all evinnerlighet och kände mig rätt nöjd med resultatet, får kundens syn på saken och kunden till synes inte delar min nöjdhet, så faller jag platt till marken. Blir en liten pöl av matthet och tänker mest att jag snart skiter fullständigt i allt som har med saken att göra. Jag funderar lite över kundens syfte med denna brutala fotknölssågning. Är det för att de själva har en sån bestämd uppfattning av hur de vill att det ska se ut och därmed svårt att tänka utanför boxen och se vitsen med det jag åstadkommit? Eller är det helt sonika för att jag gör ett crapy jobb?

Det spelar egentligen ingen roll i sammanhanget just nu. Fotknölssågeri av olika dignitet resulterar i ett totalt haveri av självkänslan. Jag anser mig i princip inte duglig till att ens få lov att andas samma luft som kunden. Så pass är det. Så jag funderar på vad jag kan göra istället? Det känns med ens lockande ta upp min dröm om att öppna en liten gårdsbutik med gårdscafé med hållbarhetstänket som genomsyrar verksamheten. För varför ska jag sitta här och mögla framför skärmen när jag ändå är crapy på det jag gör?

Slut på bekännelsen. Over and out.

 

Kommentera