Mina borttappade springa-fort-skor

Många gånger är det svårt att hitta kvalitetstid i vardagen. Semestern innebär ju helt klart bättre tider på den fronten, men ändå så är det så många måsten som hela tiden stör synfältet. Efter att ha avverkat en handfull måsten trotsade vi de mörka regnmolnen och cyklade till Nolhagaparken för att först äta lunch och därefter leka på lekplatsen och titta på djuren. Så himla lyxigt att ha både en grym lekplats (som visserligen är mer anpassad för lite större barn – eller ja, det finns nog ingen lekplats som är anpassad efter kottar som precis fått ben), och en 4H-gård. Regnmolnen höll sig någorlunda i schack och när vi kommit hem bestämde jag mig för att ge mig ut på en löptur.

Det var med otroligt tunga steg som jag släpade mig runt sjön. 5,6 km på 42 minuter. Jag är ju ingen Speedy Gonzales direkt, men jag gav mig åtminstone ut – det var väl si sådär en månad sedan sist. Jag blir lite ledsen när jag inser att jag inte orkar snäppa upp tempot eller ta i lite extra i backarna. De här tio extrakilona som jag släpar runt på gör sig liksom som mest påminda då och i och med den känslan så dröjer det oftast innan jag ger mig ut nästa gång. Ingen blir ju snabbare eller starkare av det, det vet jag också. Och de här träningsmålen som jag stenhårt gick in på tidigare i år orkar jag inte ens tänka på – så jag skiter helt sonika i dem. De ger mig mer ångest än pepp, och då har de ju mist sitt syfte.

Hur ska jag tänka när det kommer till personliga mål? De biter uppenbarligen inte på mig. Hur ska jag bli snabb som en örn, stark som en björn?

Kommentera