Hej vardag!

Augusti lider mot sitt slut. Sommarens bästa månad får man väl ändå säga? I alla fall 2015. Över en natt blev det höst. Över en natt tappade löven lite av sin färg. Luften blev med ens lite högre och klarare. Man ser att det är en höstsol som lyser på himlen, sa P i morse.

Varje år har vi kräftskiva med familjen hemma hos mina föräldrar. P har fått för sig att den där kräftskivan sätter punkt för sommaren och att det efter det blir höst. Jag håller inte med. Nej, sommaren tar slut på måndag. Startskottet för hösten går i min värld strikt enligt kalendern och med september börjar hösten.

Jag brukar ha sån ångest inför hösten, när mörkret, kylan, regnet och rusket kryper inpå skinnet. Jag brukar egentligen ha ”slut på semestern, nu börjar jobbet igen”-ångest också. Men i år var den som bortblåst och jag såg fram emot att stiga upp i ottan och knata till jobbet. Hur är det möjligt? Kanske är jag lite lugnare, lite tryggare och lite lyckligare nu än förut?

Jag har ett hus, där projekten hopar sig och pengarna stoppas i hål jag inte ens visste fanns, men som jag trots det älskar. Jag har en sambo som ser det fina inom mig trots min (stundtals) avsaknad av ironi och bitska humör. Jag har en katt, en lurvig liten Lurv med världens rakaste päls som man kan borra in sitt ansikte i när man behöver något mjukt i en annars så kantig värld. Jag har en liten kotte, som pratar lika snabbt och lite osammanhängande som Linus på linjen, som springer ut i hallen och ger mig en stor slemmig puss när jag kommer hem från jobbet, som skrattar åt oss när vi dansar tåget genom vardagsrummet. Jag har vänner och familj som är universums mest underbara att luta sig mot när det blåser.

Ptja, ni hör ju. Jag är rätt tillfreds med min vardag just nu. Utmaningen blir nu istället att kapsla in den här känslan i en liten burk och ta fram när hela havet stormar.

Kommentera