Förfallet

Håhåjaja. Här har stora förfallet briserat och frodas i alls sin prakt. Huset står kvar (om än ostädat), ungen min härjar (som sig bör) och julen kommer i år också (kanske är det här skon klämmer). Jul = sjuka mängder julgodis = en kan ju inte besinna sig. Och då är det ändå flera dagar kvar till The Day.

Jag har lagt på mig och måste skärpa till mig. Jag är tung och otymplig och känner ingen större glädje de dagar som jag lyckas ta mig till gymmet för att köra styrka och springa några kilometer.

Tänk, hela 2015 har bestått i att jag mer eller mindre har ältat träning hit och träning dit. Motivationen har passerat höga berg och avgrundsdjupa dalar. Av, på, av, på, av, på. Till nästa år ska jag vara klokare och inte sätta upp mål uppe i stjärnhimlen. Det är säkert jättebra för vissa, men för mig funkar det uppenbarligen inte.

Nya mål för 2016 bör således vara:

  1. Förnya gymkortet.
  2. Köpa nya skidor (för de jag har är anpassade till en 20 kilo lättare version av mig och om jag ens försöker stå på dem lär jag väl få staka mig ned för backarna).
  3. Trots att jag inte har stått på ett par skidor på år och da’r så är jag ju anmäld till Tjejvasan tillsammans med syrran – det är ju bara å gör’t (lite för sent för att backa ur). Om det så handlar om att ”gå” på skidorna i tre mil. BARA GÖR’T! I mål lär jag väl förhoppningsvis komma om jag så ska vara sist förbi samtliga snören på sträckan.
  4. Installera cykeldatorn som jag fick i 30-årspresent.
  5. Igår hade jag uppenbarligen ett svagt moment och tummade tillsammans med två av mina tjejkompisar att jag skulle cykla Hisingen runt med dem nästa år. Ja, så nu vet jag vad jag ska träna till efter det att Tjejvasan är gjord.
  6. Köpa nya löppjux någon gång under våren när ekonomin tillåter. Mina är över tre år gamla och är varken ”färska” eller särskilt ergonomiska längre.
  7. Kanske nåt löplopp också, bara för att. Jag ska fanimej klara den där milen under 2016 på dräglig tid.
  8. Sätta grannen på PT-uppdrag, vare sig han vill eller inte.

 

Det digitala vikingavrålet

Om jag hade varit en viking hade jag nu gett ifrån mig ett högljutt vrål. Men eftersom jag lever i en hyfsat civiliserad och digital tidsålder skriver jag ett inlägg här istället. Same same.

Efter att jag läste igenom förra inlägget för mig själv suckade jag stort och konstaterar att jag för bövelen gör det igen – jag funderar, analyserar, vänder, vrider, suckar, ojar, yada yada yada, utan någon plan på hur jag ska göra rent praktiskt.

Som jag har skrivit tidigare så är inte huvudsyftet med min (i nuläget högst sporadiska) träning att blir smal(are) – det handlar snarare om jag har en längtan efter att vara en hurtbulle. Jag skulle så gärna vilja vara den där personen som flyger fram som en gasell på löprundan och som orkar bära, leka, arbeta och mår bra utan att det är ett projekt utan dess like. Jag vill inte heller vara en mamma som klagar på att min mage är pluffsig, låren för tjocka eller att inga kläder passar. Och trots att V ”bara” är ett år ännu så förstår hon betydligt mer än vad man kan tro. Hon granskar minsta rörelse vi gör i hennes närhet, härmar ord, tonfall och gester. Jag vill inte överföra några osunda kroppsideal till henne. Det jag däremot vill lära henne är vikten av att må bra, med allt vad det innebär och jag vill lära henne att hon duger precis som hon är. JAG duger i allra högsta grad som jag är. Men jag trivs inte med de här extrakilona och jag skulle som sagt gärna vilja anamma en annan livsstil. Ingen annan kan ju göra det åt mig.

Jag är anmäld till Tjejvasan nu i år, tillsammans med min syrra. Jag har en bra lättviktscykel. Jag kan och gillar att simma och jobbar på att kunna springa en mil plätt lätt igen. Jag har förutsättningen att göra en tjejklassiker, så då kan jag likaväl göra det. Eller?

Jag behöver dock en partner in crime – någon som håller min dåliga karaktär i schack. Så jag tänker helt sonika dra med min syrra i det hela. Jag har inte riktigt förankrat eller kommunicerat min plan med henne ännu, bara skickat ett sms ”Nä nu jävlar! Jag ska banne mig göra Tjejklassikern! Och du ska göra den med mig. Vi börjar med Tjejvasan. Capish?”.

Inget svar ännu. Men jag tänker att hon inte har så många val.

Uppdatering: Träningsmål 2015

Dags för mig att nypa ett hårt tag i örat. Vi är ju en bra bit in på 2015 och det börjar bli hög tid att snäppa upp träningen för att jag ska ha en liten chans att klara mina målsättningar för 2015. Jag kände att det är hög tid att ge er en statusuppdatering:

Träna 100 pass innan midsommar: Ja, alltså, jag har ju kommit halvvägs. Mer än halvvägs egentligen med tanke på att jag tränat 51 pass. Med pass räknar jag träningspass eller promenader över fem kilometer. Utöver det går jag ju mindre promenader varje dag, men dessa räknar jag alltså inte med. Men enligt tidplan så ligger jag nu nio pass efter. Tveksamt om jag lyckas eftersom jag tenderar att halka efter något träningspass varje vecka. Men än finns fortfarande chans!

Springa 5 lopp mellan 5-10 km: De lopp som jag valt ut är föga glamourösa eller pretentiösa; Vårruset i Göteborg 11 maj (5 km), Alingsåsloppet, 7 juni (5 eller 10 km – har inte bestämt mig ännu), Tjejmilen i Stockholm 5 september (10 km), Gerdsken runt, 19 september (5 km), Running Lights, Alingsås 10 oktober (10 km))

Springa milen under 60 minuter: Tanken är att jag tänkte försöka mig på detta på Tjejmilen. Och går det inte då så har jag en ny chans på Running Lights.

Vad gäller mina smaskiga siffror så tänker jag inte bjussa på nåt nytt. Efter totalt förfall har vågen och kroppsmåtten stått stilla sedan sist. Möjligtvis har siffrorna ökat något igen.

Men!

Nu har jag lagt upp träningsplan för fyra veckor framöver. Det är snarare en ambition än ett schema att följa slaviskt. För verkligheten med en överarbetande sambo och miniliten dotter gör att vissa dagar funkar det helt enkelt inte. Det kanske inte alltid handlar om bristen på tid att träna på under kvällarna utan snarare att jag inte haft tid/möjlighet att äta ordentligt under dagen. De dagar som det inte hinns med något annat än en snabb frukostmacka och två koppar kaffe har man liksom inte så mycket energi i kroppen att träna med.

Min ambition är att varje vecka hinna fyra olika typer av träningspass; Ett distanspass, ett intervallpass, ett långpass (cykel eller löpning) och ett styrkepass. Hur passen är fördelade på veckans dagar kan se olika ut, lite beroende på övriga aktiviteter i veckan och när min kära sambo kommer hem om dagarna för att kunna ta V. Det ska också pusslas ihop med att P vill träna han också. Å andra sidan äger våra grannar en löpvagn som jag skulle kunna få låna emellanåt och helt plötsligt har jag inte nån ursäkt till att inte springa dagtid med V som sällskap. Och eftersom jag är lat av naturen så känns det där undanröjda hindret mest jobbigt. Bummer!

En annan bra grej, note to self, vore ju också om jag kunde ta tag i surdegen att byta batteri i min pulsklocka.

Hur som helst så är det ju redan onsdag och jag har inte gjort ett enda av veckans fyra pass. Så eh, ja, det är ju bara att sätta igång. Ikväll är det min tur att träna så jag får helt enkelt sparka mig själv i baken, trotsa regn och rusk och ge sig ut på backintervaller som är nödvändigt ont. Intervallpasset känns för övrigt som det mest pissiga passet av veckans träning…Jag är som sagt extremt lat och bekväm av mig. Allt som är jobbigt, ansträngande, svettigt och uttröttande känns liksom onödigt att utsätta sig för..

….note to self nr 2: lägg in ett mentalt träningsapass med positivt tänkande.

Vecka 5

Det har varit lite ofrivillig bloggtystnad pga ultramycket att göra. November har inte bjudit många lediga stunder utan varit fyllt med festligheter och utflykter av olika slags. Mycket roligt men också lite smått utmattande. Det har helt enkelt inte funnits så mycket ork över att skriva nåt här. Men, nu så! För övrigt så kan jag inte tänka mig nåt annat sätt att spendera en november på. Årets mest grå, rösen och rent ut sagt jefligt tråkiga månad livades liksom upp något oerhört!

Tänkte uppdatera er om min träningsstatus eftersom jag gick relativt hårt ut och gav er alla smaskiga detaljer om min nuvarande kropp men att det därefter blev tyst. Men bara för att det blev tyst så innebär inte det att det inte blev något tränat. Och godis har jag faktiskt hållit mig undan relativt duktigt. Bakverk? Nja inte riktigt lika duktig där. Därför känns det lite extra bra att se att det åtminstone har hänt pyttelite vad gäller siffrorna!

vecka 5

För övrigt så måste jag ju ha skrivit fel i de tidigare siffrorna. ETT LÅR PÅ 85 CM? Då hade jag inte varit så mycket mer än…bara ett stort lår. Eller så har jag tappat 20 cm på fem veckor. Njae, tror snarare att ett fel har smugit sig in.

Nu ska jag packa ner mitt lilla knytt i vagnen för att knata ut på långpromenad medan det är uppehåll.

Tjejmilen 2015

Ett av fem löplopp för 2015 bokade!

5 september har nu fått ett utropstecken i min kalender…eh, ja, det gäller ju att va ute i tid…och är det nåt jag har lärt mig sedan V föddes är det att tiden springer iväg sitt snabbaste utan att man hinner blinka. Jag bokade in mig i startgrupp 6, startgruppen i mitten, där riktlinjen är att springa på 62 minuter eller snabbare. Jag har visserligen målsättningen att springa på under 60 minuter, men för att vara lite hygglig mot mig själv så valde jag inte startgrupp 5.

Tjejmilen var ett av de lopp som varit givna redan från början när tanken att springa fem lopp under 2015 dök upp. Tillsammans med Running Lights här i Alingsås. Nu har jag ju inte bott här så länge ännu, men det verkar som om Running Lights-loppet är lite av en folkfest, ungefär som Midnattsloppet. Vilka de övriga tre loppen som ska springas är vet jag inte ännu, jag är öppen för förslag! …men inget lopp längre än 10 km pallar jag, nån måtta får det vara.

Vecka 1

Såhär såg jag ut på min studentbal för tio år sedan. Jag såg det inte själv då, men nu vill jag resa tillbaka i tiden och fullkomligt vråla till mitt artonåriga jag med dåligt självförtroende: ”AMEN KOLLA VILKEN PUDDING DU ÄR!”. Jag har kvar den där klänningen. Mamma sydde den åt mig i rött siden efter ett mönster som jag hade önskat (jag är fortfarande förundrad över att hon faktiskt lät mig ha den där urringningen). Det är alltså tio år varav några års av sjukdom, ett litet penntroll och nästan 20 kilo sedan. Kanske kanske att jag med hårt arbete och lite tur kan komma i den där klänningen igen? Fast 20 kilo är ju lite väl ambitiöst kanske. Jag nöjer mig med lite mindre (och håller tummen för att klänningen har utrymme för det). Nedan har jag listat min nuvarande vikt och mått (ja-a, mycket obekvämt ja). Min målbild är att väga strax över 60 kg igen. Men ett delmål är att först tappa 10 kg. Det är ju en bra bit dit.

IMG_6308.JPG

Om det ska finnas minsta lilla chans till det, så måste jag göra det ordentligt denna gången. Inte halvhjärtat. Inte fuska. Inga genvägar. Och framför allt inte ge upp.

Jag har under dagen vägt och mätt mig noga för att (förhoppningsvis) kunna se något resultat så småningom. Men jag har en inneboende oro, tänk om jag INTE kommer att se några resultat? Och det är nog den oron som gör att jag allt som oftast tänker ”äsch, vad spelar det för roll om jag äter lite godis, det syns ju ändå inget om jag låter bli”. Med den tanken i bagaget så blir det ju mycket riktigt inga resultat heller. Och jag har aldrig riktigt gett det hela en chans.

Följande information är föga smickrande eller särskilt bekväm att dela med sig av eftersom den svart på vitt talar om att jag är överviktig. Men om jag nu ska gå all in så är det väl lika bra att lägga alla korten på bordet.

Vikt: 76,9 kg

Hals: 34 cm
Byst: 97 cm
Under byst: 84 cm
Vänster överarm: 33,5 cm
Höger överarm: 34,5 cm
Midja: 81 cm
Magen över naveln: 98 cm
Höft: 104 cm
Stuss: 112 cm
Vänster lår: 85 cm
Höger lår: 85 cm
Vänster vad: 38 cm
Höger vad: 38 cm

Japp. Så. Var. Det. Sagt. Usch för den nakna sanningen.

Eh.

Och nu pratar vi inte mer om det här på ett tag.

Gör om, gör rätt

Ibland blir jag så nedrans trött på mig själv och igår var en sådan dag. Det är inte det att jag saknar motivation till att träna. Eller saknar ett par schysta löppjux. Det är bara det att jag är för jefla seg. Lat. Har dålig karaktär. You name it. Det är alltså inte själva tränandet i sig som är min akilleshäl utan snarare bristen på självdisciplin. Vilket egentligen är värre än det förstnämnda.

Regnet har öst ner ett par dagar nu och den här höstdeppigheten har kommit smygande. Jag unnade mig en dag i soffan igår med helgens överblivna godis i en skål på bordet framför. Skålen stod där och såg oemotståndligt frestande ut och jag hade inga som helst planer på att låta bli dess innehåll. Inte alls faktiskt….

…Jag tränar ju inte för att bli smal (eller mjo, nu ljuger jag, det är en sanning med modifikation eftersom ett mål är att gå ner en hel del i vikt), utan bli mer uthållig och hälsosam. I den filosofin är det således helt okej att unna sig emellanåt (för man måste ju va lycklig i själen också, jag blir lycklig i själen av godsaker, det är ett faktum). Jag vill hävda att problemet inte ligger i möjligheten att unna sig (även om jag bittert inser att det är en grogrund). Problemet är att jag missköter möjligheten att unna mig. Minst en fika om dagen har blivit en lag. Och det förstår ju varenda levande liten kotte att det är alldeles för gött liv för att vara hälsosamt…

…Så, tillbaka till storyn. Efter att jag har tryckt i mig halva kvarvarande godisskålen knackade samvetet på och svamlade något oförskämt om ”total avsaknad av självdisciplin kombinerad med ett sockerberoende post graviditet”. Men okej, samvetet är väl inte känt för att vara nån muntergök. Så jag tömde kvarvarande godis i soporna, packade ner V i vagnen och gav mig ut på en långpromenad. På långpromenaden kom förnuftet i fatt och nu råder godisstopp i vårt hem fram till nyår (med undantag för en och annan ruta mörk choklad på helgen – till mitt försvar är ju mörk choklad nyttig i mindre mängd). Vad gäller lagen om fika så har jag tvingats modifiera den något. Att fika kan vara helt okej någon gång, bara inte varje dag och man kanske hellre kan köra på kvalitet snarare än kvantitet.

Och så var det ju det här med självdisciplin. Eller rättare sagt, avsaknaden av självdisciplin. Jäkla tjatigt. Och träligt. Men jag inser ju nödvändigheten i det. Vad vore jag annars för förebild för V när hon blir lite större? Lika bra att bära hundhuvudet, bita i det sura äpplet, ta tjuren vid hornen, börja på ny kula, sätta hårt mot hårt…eh ja, ni fattar.

Så idag har jag inte ätit minsta lilla tillstymmelse till socker OCH gav mig ut på en träningsrunda på blöta höstsvarta asfaltsvägar. 1-0 till självdisciplinen!

Första gången

Denna vecka har vi kört temat ”för första gången”. Eller det har liksom bara blivit så. I måndags tog jag och skrutten pendeln in till Götet för att hälsa på kollegorna på jobbet, för första gången. Det gick över förväntan. V fick visserligen en överdos av intryck och min mentala hälsa var något slutkörd efter denna utflykten, men det är sviter man får ta.

I torsdags fick V sin första vaccination vilket resulterade i en mycket ledsen skrutt, näst intill otröstlig. Och därefter strösslar vi upplevelsen med lite feber, för första gången. Det måste varit riktigt illa för stackars V för vanligtvis är hon en nappvägrare av högsta rang, nu däremot dög den mer än väl och hon låg och snusade i min famn.

I går hade jag och P en dejt på tu man hand för första gången sedan V föddes. I födelsedagspresent hade han nämligen fått biljetter till en föreställning med Klungan på Stora teatern i Götet av mig. Så min syrra var barnvakt hela kvällen. V klarade sig, precis som jag trodde, med bravur. Det var snarare för mig det hela var en prövning då jag aldrig varit borta från henne så länge förut. Men jag klarade mig också ganska galant och kollade baaaaara mobilen cirka nittiofem gånger under kvällen.

Idag tog jag mig i kragen och gav mig ut på min första pyttelilla löprunda. Det kändes som om det var på tiden nu när V är tre månader och kroppen har fått lite tid på sig att läka ihop efter förlossningen. Jag springer (eller ja, det är ju skrattretande att skriva ”löprunda” och ”springer”, eftersom det hela i nuläget handlar om att lunka i ett lugnt tempo) efter appen Get Running, vilket jag har gjort förut och tyckte att den var väldigt bra för att komma igång efter ett längre uppehåll med konditionsträning. Pass 1 vecka 1 handlar alltså egentligen bara om att få upp flåset under en halvtimme, och man varvar löpning och gång om vartannat, i början är det alltså övervägande power walking snarare än löpning. För er som inte har använt appen så får den bli dagens vardagstips och jag kan verkligen rekommendera den. Den guidar dig igenom ett träningsprogram under nio veckor där målet är att kunna springa fem kilometer på en halvtimme. I början känns den lite tråkig och alltför lätt, men den stegvisa träningen hjälper till att undvika de klassiska skadorna som man annars lätt kan dra på sig om man går ut för hårt för snabbt. Men hur som helst så har operation ”fem löplopp under 2015” och ”milen under timmen” påbörjats (om än med myrsteg), vilket känns sjukt peppande! Så pass peppande att jag överväger att ge mig iväg till gymmet under morgondagen med V i vagnen (man får nämligen ha med sig barnvagn eller babyskydd till gymmet innan kl. 14 varje dag). Det känns som om min rygg skulle behöva lite träning för att inte klappa ihop och bli krum. Men det återstår att se hur det blir med den saken även om peppen just nu är i topp.

Och för att få skryta lite ytterligare (vilket jag såklart får eftersom det är min egen blogg och det ändå inte är särskilt många som läser) så har jag också lyckats åstadkomma brödbak! Jag kör allt som oftast enligt ett recept som min mamma har gett mig, som är enkelt att slänga ihop och som går att variera utan några större ansträngningar. Jag återkommer med receptet i kommande inlägg.

Som ni förstår så jobbar jag stenhårt på min ”supermama”-image och känner (just idag i alla fall) att jag plockar poäng!

Post-graviditetkroppen

Det är alltsom oftast ett himla tjatande och gnatande om hur man på bästa sätt får tillbaka ”sin gamla kropp” efter en graviditet. Det är uppenbarligen ett ämne som engagerar. Det är i princip omöjligt att köpa ett magasin om barn och föräldraskap utan att på köpet få veta exakt hur du ska gå tillväga för att på bästa sätt blir av med de där extra kilona, hur du tajtar till den degiga kängurumagen och blir i ditt livs bästa form.

Missförstå mig rätt, det är naturligtvis helt ok att vilja bli i sitt livs bästa form. Det vill jag också. Faktum är att min motivation att komma i mitt livs bästa form har aldrig varit större just tack vare V. Jag vill ”hålla” för hennes skull, kunna orka springa upp och ner i pulkabacken miljarder gånger och göra milslånga cykelutflykter. Jag har även stor förståelse för de som efter en graviditet sörjer sina kroppar och inte vill något hellre än att se ut som de gjorde tidigare. Och för den som kämpar månad efter månad, kanske till och med år, med att komma tillbaka till sin ursprungsvikt.

Det är som sagt inte viljan att få tillbaka sin gamla kropp eller komma i sitt livs bästa form som jag har åsikter om. Det är mot den hets som råder, då kroppen inte tillåts visa några som helst tecken på att du blivit mamma och allt som hör en graviditet till. Men okej, nog om det. För det var ju egentligen inte om mediabilden av post-graviditetkroppen som detta inlägg skulle handla. Det var ju om MIN post-graviditetkropp jag tänkte berätta.

Den snabba versionen är att jag älskar den. Den har för sjutton skapat, burit och fött fram det finaste jag någonsin har sett och jag kan därför inte annat än att älska den. Den längre versionen lyder såhär:

Jag har alltid varit mer eller mindre småmullig. Och min inställning till det har skiftar mycket genom åren, men allt som oftast så har jag varit helt okej med det. I samband med, eller rättare sagt, som en konsekvens av att jag blev sjuk i giftstruma (en autoimmun ämnesomsättningssjukdom) för ca fyra år sedan så gick jag upp väldigt mycket i vikt. Giftstruma innebär att ämnesomsättningen är alldeles för hög, vilket vanligtvis innebär att man går ner i vikt. Men för vissa blir det tvärtom, och så blev det för mig. Med en supersnabb ämnesomsättning blev jag väldigt trött och hungrig och för att orka prestera på jobbet och privat så tryckte jag i mig mat och sötsaker. Efter min operation då hela sköldkörteln (som styr ämnesomsättningen) togs bort tog det nästan två år att få bukt med medicinen. Under den tiden hade jag istället för låg ämnesomsättning, vilket såklart satte sina spår. Jag hade precis börjat nytt jobb och ville vara högpresterande, men orken räckte bara under kontorstid och väl hemma var soffan min bästa vän.

I början av sommaren 2013 var jag så pass pigg och taggad igen att jag antog utmaningen Fitnessfighten. Det funkade relativt bra och var inspirerande. Jag började sakta droppa i vikt igen – hurra! Men så på hösten blev jag gravid och illamående i tre månader och orkade därmed inte träna mer. Under graviditeten höll jag mig dock rörlig genom vardagsmotion in i det sista, jag hade turen att få en lindrig foglossning och orken fanns där fram till förlossningen. Jag cyklade och promenerade så gott som varje dag.

Jag gick totalt upp 15 kg från första invägningen på MVC till dagen då V föddes. Med tanke på att min startvikt var lite för hög från början så är jag glad att det ”bara” blev 15 kg, för annars hade jag bokstavligen rullat fram. En månad efter förlossningen hade jag tappat 12 kg. Sedan har det gått lite trögare, och först nu är jag nere på min startvikt igen. Men för att vara hälsosam bör jag gå ner ytterligare 10 kg. Det är ju de där kilorna som jag hade påbörjat droppa innan jag blev gravid.

Jag är så himla peppad på att börja träna nu. Min barnmorska gav mig rådet att vänta med att börja springa till efter 12 veckor från förlossningen. V blev nio veckor nu i veckan, så snart kan jag börja! För att peppa mig själv har jag satt upp en rad olika personliga mål. Viktminskning är förstås ett av de två övergripande målen. Att springa fem olika lopp under 2015 är det andra.

Sammanfattningsvis så älskar jag min nuvarande kropp för det den har gett mig. Jag tycker i ärlighetens namn att den är fantastisk. Det är ju en jäkla påfrestning och prestation den klarat av, så all respekt och heder åt den. Sen är den såklart lite mer sladdrig på sina håll, lite skev här och var och lite bristningar här och där, men jag accepterar det. Jag vill inte träna för att bli smal, jag vill träna för att kunna springa en mil under en timme. Och jag behöver ensamstunden med träningen samtidigt som jag investerar långsiktigt i mitt och V:s liv.

Även om träningspeppen lätt skenar iväg vill jag successivt försöka bygga upp träningen från början för att inte skada mig. Det finns visserligen en envishet inom mig, men självdisciplinen tåls att övas upp. Men nu jäklar, nu börjar jakten på en stark och uthållig mammakropp! Hurra för det!