Hej från skamvrån!

Vad i hela freaking friden är det för galet med mig? Jag har helt och totalt tappat all motivation, lust och ork till att träna – irriterande, på riktigt! Gymkortet blev liggande när vårsolen kröp fram och mina löprundor kändes helt plötsligt motiga. Hur tränar man i motvind?

Om en vecka tar min föräldraledighet slut. Det är till stor del en sorg, men samtidigt fascinerande – att livet liksom tickar på och att V blir större och lär sig mer för varje dag som går. Just nu är favoriten att krypa fram till kattmaten och stoppa in några mumsiga knacks i munnen när vi inte ser på och att klättra på att som är i lagom höjd.

Idag är en trött dag, trots att himlen är molnfri och jag egentligen borde klä på V och gå ut. V hoppade över sin förmiddagslur och både hon och jag kroknar lite av trötthet just nu, såhär lagom till lunchrushen. Liksom humör och tålamod som dinglar nere vid fotknölarna. Hua…

Hoho?

Här ligger jag i ett kolsvart rum, med mörkläggningsgardin,  på ett spa och ska försöka sova. Första natten all alone, utan kid, ever. Det känns, befriande, ensamt, härligt och hemskt på samma gång. Jag har jobbat första hela dagen på sisådär elva månader och jag är så trött att jag vill gråta en skvätt, men ändå ligger jag vaken. Jag är på strategidagar med jobbet, andas gruppdynamik och visioner, dricker vin och dränerar min sociala skill. Hemma ligger min skrutt och snusar. Vilka kontraster ändå. Nästa vecka blir det vardag.

Min unge, en unge som…håll i hatten…ÄTER!

Det är knappt att jag vågar ropa hej. MEN. Sedan några dagar tillbaka har V faktiskt velat äta en hel portion lagad mat om dagen. Både burkmat och hemmalagat. Alltså, en känner ju sig lite löjlig som har ett behov av att basunera ut detta till resten av världen. Men jag har förstått att det är såhär det är att ha barn – the pride!

 

Halvvägs

Pass 50 av 100 avklarat i min ”100 träningspass innan midsommar”-utmaning! Visserligen 6 pass efter tidplan, men ändååååå – high five på det!

Kort men hyfsat snabbt löppass; 3,5 km på 22 minuter – ungefär det tempot som jag måste hålla för att klara milen under en timme. Jomensåatt…, nu är det bara att lägga på ytterligare 6,5 km i samma tempo och jag har min bedrift i en liten ask. Piece of cake!

Hej då påsken, vi ses nästa år!

Påsken är en av mina favorithögtider om året och har nog alltid varit. Det går inte riktigt att sätta fingret på exakt vad det är som gör påsken till en så bra högtid, det är nog snarare kombinationen av saker som är finessen. Inte lika pretentiös och stressig som julen men ändå lite ledigt, lite godis, lite släktträff och lite hopp om vår.

Långfredagen bjöd på kalasväder och vi var ute och röjde i trädgården, åt glass i solen och dammade ur våra vinterdammiga lungor. V är relativt nöjd med att sitta i vagnen och titta på än så länge. Och hon sysselsatte sig större delen av tiden med att hålla ett hököga på katten. Det var nämligen utepremiär för vår lilla kattunge, Lurvis. Hon är en kavat liten krabat, och jag hoppas innerligt att hon har vett nog att akta sig för bilarna, men jag tror hon hann utforska både vår och grannarnas tomter innan vi gick in. Tanken är att hon ska kunna gå ut och in som hon vill via kattlucka, men än så länge är hon så liten att hon inte orkar putta upp kattluckan själv och vi vill vänja henne gradvis vid att vara ute.

I lördags styrde vi kosan mot Småland och till mina föräldrar för påskfirande med min stora bullriga familj. Förutom min bullriga familj är det i övrigt öronbedövande tyst där, mitt ute i skogen. Det blåser friskare, luktar mer jord, är mörkare och vattnet smakar godare.

Jag och syrran tog en morgontur ned till sjön. Den där halvmilen kändes inte ett dugg fjäderlätt och harmonisk. Och då sprang vi inte ens snabbt. Syrran har bättre kondis än vad jag har, vilket stör mig en aning (eller sporrar mig rättare sagt). Jag vill kunna orka lika mycket.

Vad gäller V:s matning så går det mer bakåt en framåt. Under påsken har jag inte ens fått i ungen en portion gröt, bara några skedar då och då. Att försöka med vanlig mat har inte varit någon som helst idé. Så det är bara att börja om igen.

Långt inlägg om egentligen inget alls, så för ovanlighetens skull tänkte jag bjussa på några bilder. Och jag vet att en blogg med bilder är betydligt roligare, så jag ska försöka bättra mig på den fronten!

image image

Kalla mig blixten

Kära läsare. Om du vill ha en vänlig spark i baken, en high five, träningsinspiration eller bara grotta ner dig i mina smaskiga siffror av vikt och kroppsmått måste jag tyvärr göra dig besviken idag och istället be er googla Jonas Colting eller PT Lofsan.

För det råder katastrof gott folk. Totalt haveri för att säga sanningen. Jag kan inte ens skylla på nåt jäkla livspussel som är svårt att få ihop. För det där livspusslet har varit mer än tillåtande vad gäller den biten. Nej, jag har ingen annan än mig själv och bristande moral att skylla. Jag har inte varit på gymmet på flera veckor och löpningen har det varit lite si och så med. Jag ligger fem pass efter med min ”100 pass innan midsommar”-utmaning. Jag är på pass 48. Men det skulle kunna gå att ta igen, om bara viljan infinner sig.

Efter kvällens löppass kan i alla fall konstateras att jag har kommit så långt att jag kan snöra på mig löpskorna och ge mig ut en halvmil och faktiskt tycka att det är njutbart att springa. Sen att det går lite långsamt är en annan historia som jag skjuter på framtiden. Men om fem månader ska jag ju springa milen under en timme är det tänkt, och det är hög tid att börja göra något åt tempot.

Jag tänker att jag sover på saken så har jag säkert kommit på någon smart plan tills i morgon.

Ersättningsjunkien

Varje förstagångsförälder borde bli tilldelad en manual över sin nya familjemedlem. V har visserligen varit en relativt okomplicerad bebis, hittills. Men det här med att få ungen att äta vanlig mat är sannerligen en utmaning. Hon är kort och gott en ersättningsjunkie och skulle fortfarande, nu åtta och en halv månad gammal, kunna leva enbart på att sörpla ersättning. Och samtidigt så flåsar BVC i nacken med förmaningen att ”hon borde äta minst två mål lagad mat om dagen nu”.

Okej, I get the point. Men om min unge inte vill äta vanlig mat? Om hon demonstrativt vänder bort huvudet och stenhårt kniper ihop sin minimun? Om varje måltid (eller försök till sådan) slutar med gråtfest delux? Vad gör man då? BVC hade tre tips: A) Försök igen. B) Ät tillsammans med och samtidigt som din bebis och C) ge henne lättsmält mat.

På fråga A svarar jag: Eh, ja. Jag försöker. Jag försöker hela dagarna i ända. Vilket förmodligen är lika fel som att inte försöka alls och dessutom förenat med en stor portion frustration från bådas håll. På B svarar jag: Been there, done that. Jag har suttit veckor i sträck och ätit kall mat som resultat av att hon krånglar och jag helt sonika inte har vare sig tid eller ro till att äta min egna mat. Varken bebis eller mamma blir särskilt nöjd över denna lösning skulle jag vilja påstå. På fråga C svarar jag: Jaha, okej. Lättsmält säger du. Men det spelar ju för sjutton ingen roll om jag ger henne lättsmält mat om hon inte äter nån mat alls.

BVC hade även ett bonustips: Låt henne leka med maten. Ja, jo, jättebra idé. I teorin. För i praktiken har vi inte tid eller ork till att låta henne leka med maten varje gång. Hon har liksom 15 cm långt hår och har inte riktigt greppat att det som kladdas med faktiskt går att stoppa i munnen och är ätbart också (till skillad från allt annat som ska smakas på och stoppas i munnen, om det så är en pinne eller en kattungesvans). Men visst, har vi bara tiden och energin till att förflytta henne direkt från matbordet till badbaljan så får hon kladda på.

V totalvägrar inte allt. Hon smakar gärna, men hon har inte förstått att man ska äta sig mätt på vanlig mat. Hon knaprar lite smörgåsrån med leverpastej, rotfruktspuréer från Ellas Kitchen går ner liksom fruktpuréer av alla dess slag och en banan om dagen kan hon få i sig om man trugar lite. En kvarts eller halv barnmatsburk kan slinka ner om hon är riktigt hungrig men oftast kastar vi det mesta efter att hon har smakat och vi har försökt oss på det några gånger.

Så det här med att få en bebis att äta bra mat och bli mätt på det. Ptja, man kan bli galen för mindre. Och ja, jag vet att man inte är ensam om att ha det såhär och att alla predikar om att ”det släpper så småningom”. Jag vet att det släpper så småningom, men nu när vi är mitt upp i det är det mest bara frustrerande. Och man känner sig rätt ensam ändå tyvärr. Särskilt med BVC som kommer med pekpinnar snarare än konkreta tips (som inte är uppenbara).

Jag hittade Josefins blogg strax efter att V föddes. Hennes son är bara några veckor äldre och det är både kul och inspirerande att läsa om deras lilla familj och vardagsäventyr. Josefin har dels postat recept på ett bebisvänlig bröd att baka själv som jag tänkte testa. För det här med bröd är ju annars ett detektivarbete utan dess like. Det finns i princip inget bröd som är särskilt bra ute i en vanlig affär. Sen har hon även gjort en gröt och en pannkaka som jag tänkte testa.

Att laga egen bebismat är faktiskt väldigt kul. Mindre kul med en matvägrande madam. Men vi gör ett försök till. Hej å hå.

 

 

Nejmen hej motivation!

Med en katastrofal träningsvecka i ryggen är jag ett antal pass efter i min utmaning (100 pass innan midsommar). Så jag gjorde det enda rätta och struntade även i kvällens pass, satte mig i soffan och käkade godis istället. Och glass. Med chokladsås.

Det där med en bristande självdisciplin är min akilleshäl.

Som tur är så är det söndag och jag kan ta nya tag till nästa vecka. Jag har insett att jag måste planera min träning en vecka framåt för att det verkligen ska bli av. Och det har gått ganska bra hittills, men motivationen och träningspeppen försvann något med en gnällig bebis, en sambo som jobbar för mycket och därtill en obeskrivlig trötthet.

Men så påminde syrran mig om att startplatserna till nästa års Vasaloppsvecka släpptes idag. Vasaloppet fulltecknades på under en och en halv minut. Och det hade ju varit en bummer att missa det, om man nu hade varit av den kalibern. Men jag antar syrrans utmaning istället och anmälde mig till Tjejvasan. Jag har aldrig åkt det förut och syrran åkte för första gången i år. Men jag blev både peppad och imponerad av hennes prestation och det ska bli kul att göra någonting sådant ihop nästa år. Det borde ju vara piece of cake. Jag minns att jag var en baddare på att åka skidor som liten, ungefär som en fisk i vattnet fast med skidor på. Det borde liksom sitta i ryggraden. Och tre mil är ju ingenting!

Okej reality check: 1) Jag köpte skidor (vallfria skitskidor) för några år sedan när jag hade planer på att göra Tjejklassikern. Jag åkte lite grann, men med crapy skidor fick jag i princip staka mig nedför backarna och jag tappade tyvärr snabbt intresset. Dessutom fick jag giftstruma ungefär samtidigt och skidorna placerades i ett hörn i källarförrådet. 2) Balansen. Den finns där liksom inte längre. Jag som har ridit halva mitt liv och var orubblig en gång i tiden. Och för att inte hamna i nån hysteriskt fnissande skämshög med syjuntagänget på 60+ i varje nedförbacke så borde jag öva upp den där balasen igen illa kvickt. 3) Jag är så sabla rädd för att göra illa mig, och det gör ap-ont att landa i nån hårt plogad snöhög med skidor och stavar åt alla håll.

Så, nu är det alltså bara att byta ut mina vallfria skitskidor mot strået vassare och ta nya tag med träningen. Jag hade först en tanke om att köpa nya skidor på årets rea, men jag känner att jag inte riktigt har lusten att lägga några tusenlappar av föräldrapenningen på något som jag ändå inte kan ha nån glädje av förrän om åtta-nio månader. Det får bli en senare investering istället.

Men lite träningspepp kom tillbaka i alla fall! Och jag har ju några löputmaningar att komma i mål med innan året är slut. Det ska nog gå vägen, lite i taget.

Säg hej till Blocketjunkien

Det här med att leta fynd stiger mig lite åt huvudet emellanåt. Det är lite som knark. Inte för att jag har testat knark (mamma kan vara lugn), men jag har ju testat socker om man säger så. Är jag på väg till ett loppis och ser andra gå in före mig så tänker jag instiktivt ”Darn, nu kommer de där människorna sno MINA grejer! ÖKA ÅSA, SPRING FÖR I HELVETE!”. Visst är det charmigt av mig att tänka så? Ibland tror jag till och med att jag har sagt något liknande högt.

Hur som helst, idag har jag flippat myntet och istället testat att SÄLJA på Blocket. Det gick över förväntan. På ett par timmar har vi cashat in 4000 pix. Men med tanke på att det gick som smör i solsken så gnager det mig att vi kanske rent av sålde av det för billigt. Att man kanske hade kunnat klämma ut lite mer för de där speglarna, garderoberna, gamla skrutt-pelletspannan etc. Men så försöker jag landa med fötterna på jorden igen (eh…svårt är det…att hålla sig kvar här på jorden…inte sväva iväg i min fyndbubbla) och inse att, ja de där grejerna ville vi ju verkligen bli av med. För oss är det ju ”skräp”. För någon annan är de mer värdefulla och mer uppskattade. Dessutom är återbruk något som jag gillar och står för. Således ska jag försöka stänga av min smålänningsprogramerade hjärna och unna andra att göra fynd. Det vore kanske lite mer storsint och attraktivt drag.