Mitt huvud lever sitt egna lilla liv. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att det är en obotlig hjärntumör som växer där inne. Det är det tack och lov inte, det är ”bara” migrän from hell. Jag har haft migrän sedan jag var liten, i alla fall sedan lågstadiet. Då sa man att det var barnmigrän och att barnmigrän växer bort. Nu har jag passerat 30 och inte fasen har migränen vuxit bort. Den har istället muterat till oigenkänlighet och är okontrollerbar. Särskilt sedan V föddes för snart 1,5 år sedan.
På vårdcentralen får jag inte någon särskild hjälp. Eller, den första läkaren som jag hade, när vi precis flyttade hit, var bra! Hans fru hade också svår migrän och kunde förstå det jag berättade. Men så slutade han och jag fick en nyutexad AT-läkare istället. Inget ont med det i sig, en AT-läkare måste såklart öva, men när AT-läkaren inte ens har läst min journal och ställer exakt samma frågor som jag svarat på tidigare, så blir jag lite trött. Det är ett slöseri med både deras och min tid. Så senaste besöket kändes det som två steg tillbaka. Det är inte någon vanlig huvudvärk som jag söker för. Det är ingenting som går över med två Alvedon och lite vatten. Det är en migrän som däckar mig totalt och gör mig oförmögen att ens gå på mina fötter eller vågar bära mitt barn när den är som värst. Vårdcentralen vägrar ge mig remiss till specialistläkare av den anledningen att jag inte har gått igenom och testat hela läkemedelsregistret. Men att 1-3 dagar i veckan ta maxdosen av tre olika preparat samt betablockerare i förebyggande syfte känns inte okej någonstans. Det känns konstigt att jag inte lyser i mörkret av allt jag stoppar i mig.
Missförstå mig rätt, jag är ingen motståndare till medicinering. Men att stoppa i sig medicin före man försöker utreder orsaken till migränen eller om det finns andra alternativ till smärtlindring känns helt absurt. Framför allt eftersom man kan få migrän av att äta för mycket medicin för att bli av med migränen. Dessutom är det lite pest eller kolera; att inte kunna ta hand om sitt jobb eller familj p.g.a. migränanfall eller gå omkring avtrubbad i ett töcken p.g.a. medicinen?
Svensk sjukvård i all ära, jag har all respekt för den i de allra flesta fallen. Men just i det här fallet kommer jag ingen vart. Kanske för att migrän är en så diffus sjukdom, som man inte vet vad den beror på eller hur man ska ta sig an den. Jag måste ta tag i det på egen hand. Bli medlem i migränförbundet, söka information och fundera ut olika ev. lösningar, testa olika alternativt, omvärdera min livssituation och göra strukturella förändringar. Det tar en människa i snitt 66 dagar att göra en förändring till ett beteende. Jag har många 66-dagarsperioder framför mig…
Denna veckan måste jag ta tag i det på allvar. Livet funkar inte och precis alla i min närhet blir lidande, framför allt V och P. Jag blir matt av bara tanken, men måste försöka hitta nån slags jävlar anamma.