Kategori: Okategoriserade

Mitt huvud lever sitt egna lilla liv. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att det är en obotlig hjärntumör som växer där inne. Det är det tack och lov inte, det är ”bara” migrän from hell. Jag har haft migrän sedan jag var liten, i alla fall sedan lågstadiet. Då sa man att det var barnmigrän och att barnmigrän växer bort. Nu har jag passerat 30 och inte fasen har migränen vuxit bort. Den har istället muterat till oigenkänlighet och är okontrollerbar. Särskilt sedan V föddes för snart 1,5 år sedan.

På vårdcentralen får jag inte någon särskild hjälp. Eller, den första läkaren som jag hade, när vi precis flyttade hit, var bra! Hans fru hade också svår migrän och kunde förstå det jag berättade. Men så slutade han och jag fick en nyutexad AT-läkare istället. Inget ont med det i sig, en AT-läkare måste såklart öva, men när AT-läkaren inte ens har läst min journal och ställer exakt samma frågor som jag svarat på tidigare, så blir jag lite trött. Det är ett slöseri med både deras och min tid. Så senaste besöket kändes det som två steg tillbaka. Det är inte någon vanlig huvudvärk som jag söker för. Det är ingenting som går över med två Alvedon och lite vatten. Det är en migrän som däckar mig totalt och gör mig oförmögen att ens gå på mina fötter eller vågar bära mitt barn när den är som värst. Vårdcentralen vägrar ge mig remiss till specialistläkare av den anledningen att jag inte har gått igenom och testat hela läkemedelsregistret. Men att 1-3 dagar i veckan ta maxdosen av tre olika preparat samt betablockerare i förebyggande syfte känns inte okej någonstans. Det känns konstigt att jag inte lyser i mörkret av allt jag stoppar i mig.

Missförstå mig rätt, jag är ingen motståndare till medicinering. Men att stoppa i sig medicin före man försöker utreder orsaken till migränen eller om det finns andra alternativ till smärtlindring känns helt absurt. Framför allt eftersom man kan få migrän av att äta för mycket medicin för att bli av med migränen. Dessutom är det lite pest eller kolera; att inte kunna ta hand om sitt jobb eller familj p.g.a. migränanfall eller gå omkring avtrubbad i ett töcken p.g.a. medicinen?

Svensk sjukvård i all ära, jag har all respekt för den i de allra flesta fallen. Men just i det här fallet kommer jag ingen vart. Kanske för att migrän är en så diffus sjukdom, som man inte vet vad den beror på eller hur man ska ta sig an den. Jag måste ta tag i det på egen hand. Bli medlem i migränförbundet, söka information och fundera ut olika ev. lösningar, testa olika alternativt, omvärdera min livssituation och göra strukturella förändringar. Det tar en människa i snitt 66 dagar att göra en förändring till ett beteende. Jag har många 66-dagarsperioder framför mig…

Denna veckan måste jag ta tag i det på allvar. Livet funkar inte och precis alla i min närhet blir lidande, framför allt V och P. Jag blir matt av bara tanken, men måste försöka hitta nån slags jävlar anamma.

Jag är dålig på att skriva när allt är bra och livet sådär bekymmersfritt, då glöms bloggen av. Jag är också dålig på att skriva när allt är riktigt avgrundsdålig (en definitionsfråga när detta avgrundsdåliga infaller och om det i realiteten är avgrundsdåligt eller bara lite pissigt just då. I jämförelse med livets riktiga bekymmer så ter det sig mest troligt som en piss i Mississippi), då finns där ingen ork. Det verkar vara jämvikten av plågor och hjärnspöken som upprätthåller mitt bloggande.

Det var ju ett tag sedan sist och jag har hunnit med både att vara sjuk och fylla trettio. Lyckligtvis inte samtidigt. Hur som helst har det inte funnits tid/ork/lust till att skriva här. Det vore synd att kalla mig bloggare och gissningsvis kan jag räkna antalet läsare på en hand. Det gör mig inget. Men en kan ju fundera på why oh why jag skriver över huvudtaget. Mycket bra fråga.

Hur som helst så har ett antal hjärnspöken bosatt sig i hjärnbarken och dränerar såväl självkänsla som energi. Stundtals råder identitetskris delux – jag har ju trots allt fyllt trettio. Ett ypperligt bloggtillfälle med andra ord.

Så här kommer min bloggbekännelse för dagen som idag handlar om mitt jobb. För den eller de personer som hittar hit, men som inte känner mig eller vet vad jag gör kan det kortfattat beskrivas som kontorsråtta. Jag sitter åtta timmar framför en skärm, producerar rapporter, analyser och dokument som uppfyller lagkrav. Ordbajseri på hög nivå. Den torra beskrivningen till trots trivs jag ändå okej med det jag gör. Ibland får jag i alla fall ett infall av känslan att göra skillnad i världen. Små små korta ögonblick, fragment av meningsfullhet.

Men så idag, när jag stött och blött ett dokument i all evinnerlighet och kände mig rätt nöjd med resultatet, får kundens syn på saken och kunden till synes inte delar min nöjdhet, så faller jag platt till marken. Blir en liten pöl av matthet och tänker mest att jag snart skiter fullständigt i allt som har med saken att göra. Jag funderar lite över kundens syfte med denna brutala fotknölssågning. Är det för att de själva har en sån bestämd uppfattning av hur de vill att det ska se ut och därmed svårt att tänka utanför boxen och se vitsen med det jag åstadkommit? Eller är det helt sonika för att jag gör ett crapy jobb?

Det spelar egentligen ingen roll i sammanhanget just nu. Fotknölssågeri av olika dignitet resulterar i ett totalt haveri av självkänslan. Jag anser mig i princip inte duglig till att ens få lov att andas samma luft som kunden. Så pass är det. Så jag funderar på vad jag kan göra istället? Det känns med ens lockande ta upp min dröm om att öppna en liten gårdsbutik med gårdscafé med hållbarhetstänket som genomsyrar verksamheten. För varför ska jag sitta här och mögla framför skärmen när jag ändå är crapy på det jag gör?

Slut på bekännelsen. Over and out.

 

När vi ställde frågan om någon ville skänka grejer; kläder, skor, hygienartiklar, leksaker etc. så tog det bara några timmar innan vi var tvungna att säga stopp. Över 30 personer engagerade och organiserade sig, swishade över pengar och kom med glada tillrop. Tidigt i morse tog vi var sin bil, fullpackad till bristningsgränsen, och styrde ett första lass mot Göteborg. Migrationsverket hade hänvisat oss till Caritas i Hjällbo, en frivillighetsorganisation som i nuläget har ca 150 asylsökanden som söker hjälp hos dem. De var glada över att vi kom, bjöd på morgonkaffe och berättade om sig själva; hur de en gång flytt från sina länder, utan någonting annat än kläderna på kroppen och att det enda de fokuserade på var att få sina barn i trygghet. Men så tillägger de att det som händer nu är det värsta någonsin hittills, att de aldrig sett något liknande tidigare. Hemskheterna de berättar blandas med skämt och alla runt bordet fnissar till. Jag gissar att man måste balansera där på gränsen mellan allvar och skämt för att inte tappa fotfästet. De berättar att de uppmuntrar mångfald och att de som kommer dit måste försöka prata svenska. Vi blir inbjudna på lunch någon dag framöver, en lunch som de anordnar och bjuder alla asylsökanden på. Jag känner mig hedrad och tackar ja utan att blinka.

Jag kan inte ens räkna hur många gånger de uttryckte de sin tacksamhet under den timmen vi var där. Jag har dock svårt att ta det till mig. För det borde vara en självklarhet att vi ska hjälpa till om vi har möjlighet. I min värld är det de som är hjältarna, som varje dag träffar och månar om de människor som är på flykt, vars tillvaro tillfälligt är tryggad men framtiden så osäker.

Vi lastar ur, säger hejdå och får en slängkyss genom bilrutan. Vi kör den lugna vägen hem, den som går genom böljande landskap, längs med sjöar och vidsträckta fält. Det är en sån där perfekt höstdag med strålande sol, kall luft och klarblå himmel. Jag gråter en skvätt och tänker på hur förbannat bra jag har det.

Jag känner mig tom och ledsen, men det känns bra att vi ska åka tillbaka. Snart.

Om igår var en riktigt bra dag är idag en lite mindre bra sådan. Jag sitter nämligen här på min välgödda rumpa, i en mjuk stol, med torra kläder på kroppen och med tak över huvudet och skäms. Jo, jag har läst tidningar, tittat på nyhetsprogram, diskuterat på fikarasten och hört en av mina bästa vänner prata om hur hon vill göra något mer konkret. Men jag har ändå försökt stänga av, blunda och vända bort huvudet. För det är så förbannat smärtsamt att se dessa bilder som sprids som en löpeld över sociala medier och etsar sig fast i hjärnbarken. Jag skäms över mina försök att inte ta till mig det allra värsta som kan hända.

Igår kväll gick det bara inte mer. Efter en hel jobbdag och därtill en mastodonttur till Bauhaus och Ikea inför vår stundande köksrenovering…NI HÖR JU, KÖKSRENOVERING! LÖJLIGT! …la jag mig på huvudkudden och började grina. Ett barn, inte mycket äldre än V, låg med huvudet i sanden på en i övrigt tom strandremsa. En bild. Så. Jävla. Mycket. Smärta. Jag swishade några hundralappar till en hjälporganisation, stängde av mobilen och somnade till slut. Jag sov hela natten i en varm och trygg säng.

När jag i morse satte mig på bussen mot jobbet såg jag att min bästa vän gör det som jag bara tänkt tanken. Hon gör något konkret. Ordnar insamling och välbehövligt material till Migrationsverket. Jag är så sjukt stolt över henne samtidigt som jag skäms ännu mer. Hon gör det jag tänkte. Men att jag tänker hjälper inte en levande varelse. Att jag tänker är ingen som helst ursäkt. Att jag tänker betyder inte att det betyder något.

Jag har slutat tänka nu. Jag har börjat handla istället. Jag vill dra ett strå till stacken om än det kan uppfattas som tunt och bräckligt. Men många tunna och bräckliga strån kan tillsammans bilda en stabil stack.

Det finns inga ursäkter – bara gör’t!

http://vigorvadvikan.com/

Idag är en bra dag. En alldeles underbar dag för att vara lite mer exakt! I natt föddes lilla L på andra sidan jorden. En liten Tokyobebis. En av mina bästa vänner har blivit mamma och när klockan ringde i morse och jag läste det väntande meddelandet i mobilen så började tårarna fullkomligt spruta! Jag freaking älskar det lilla knyttet redan, trots att hon bor på andra sidan jorden och jag aldrig har träffat henne. Jag har bara klappat på henne från utsidan på sin mammas mage.

Jag blir med ens nostalgisk – är det verkligen över ett år sedan som vi själva satt där med en liten färsking i knäet? Galet! Och nu är det deras tur. Jag minns varenda liten känsla ut i fingertopparna, värmen av den där minililla varelsen som bara vill vara nära nära. En dag när livet är sådär perfekt.

 

En av de detaljerna som vi föll lite extra mycket för när vi var på visning av vårt nuvarande hem var köket. Det gamla 50-talsköket finns till största delen kvar, med snedskåp över diskbänken och med ett stort skafferi och små små skåpsutrymmen i de allra minsta vinklarna. Inte bara att det är snyggt, det är verkligen praktiskt när man som matlagningsintresserad huserar i ett relativt litet kök. En nackdel är dock själva storleken på köket och att det inte finns så bra med arbetsyta. Och med en extra liten arbetsyta i form av en liten köksö så stjäl det plats från själva matplatsdelen. Det är så jefla trångt i köket. Och väggarna kryper inpå med en konstig blandning av pärslpont och en stormönstrad femtiotalsinspirerad modern tapet. Hela köket går i gråa och blåa toner med bänkskivor i björklaminat. Säkert en trivsam kombo för någon annan, men inte för oss.

Vi förälskade oss i köket för att vi såg potentialen att förändra som vi vill men med chans till att behålla den där gemytliga 50-talskänslan. Andra rum i huset har dock varit prioriterade före, men nu är det alltså äntligen dags för köket att få ett lyft; pärlsponten ska tas ned, väggarna ska målas vita, skåpsluckor och lådor ska få en lindblomsgrön färg och nya beslag i form av elefantlås och original plasthandtag. Den runda lilla opraktiska diskhon ska bytas ut mot en två hoar och björklaminatskivan byts ut mot en svart skiva med stållist. Och när vi ändå ska riva bort bänkskivan så kan vi lika väl kakla om. Och ska vi kakla om passar vi på att byta ut den gamla 70-talsfläkten ovanför spisen mot en mörkgrå fläktkåpa. Kaklet ska vara vitt och matt, men ännu har vi inte letat upp exakt vad vi vill ha. Och så ska vi byta golvet, mot ett schackrutigt linoleum klickgolv – ljusgrått/mörkgrått.

Den där först tänkta quickfixen fick en dominoeffekt och nu vankas (nästan) ett helt nytt kök! Tanken är att vi ska göra det mesta själva, utom att måla luckorna – de ska lämnas in till målare. Underskåpen är nämligen Ikea-skåp och har således ett helt annat underlag än de gamla 50-talsluckorna. Vi har dragit oss lite för att dra igång projektet med hänsyn till att det är en hel del som ska göras och vi (än så länge) har tummen mer mot mitten av handen än ute på kanten. Men idag fick vi ett ryck och beställde golv och köpte väggfärg. The point of no return! Inom ett par månader har vi förhoppningsvis ett nytt kök att laga julgodis i – hurra!

Augusti lider mot sitt slut. Sommarens bästa månad får man väl ändå säga? I alla fall 2015. Över en natt blev det höst. Över en natt tappade löven lite av sin färg. Luften blev med ens lite högre och klarare. Man ser att det är en höstsol som lyser på himlen, sa P i morse.

Varje år har vi kräftskiva med familjen hemma hos mina föräldrar. P har fått för sig att den där kräftskivan sätter punkt för sommaren och att det efter det blir höst. Jag håller inte med. Nej, sommaren tar slut på måndag. Startskottet för hösten går i min värld strikt enligt kalendern och med september börjar hösten.

Jag brukar ha sån ångest inför hösten, när mörkret, kylan, regnet och rusket kryper inpå skinnet. Jag brukar egentligen ha ”slut på semestern, nu börjar jobbet igen”-ångest också. Men i år var den som bortblåst och jag såg fram emot att stiga upp i ottan och knata till jobbet. Hur är det möjligt? Kanske är jag lite lugnare, lite tryggare och lite lyckligare nu än förut?

Jag har ett hus, där projekten hopar sig och pengarna stoppas i hål jag inte ens visste fanns, men som jag trots det älskar. Jag har en sambo som ser det fina inom mig trots min (stundtals) avsaknad av ironi och bitska humör. Jag har en katt, en lurvig liten Lurv med världens rakaste päls som man kan borra in sitt ansikte i när man behöver något mjukt i en annars så kantig värld. Jag har en liten kotte, som pratar lika snabbt och lite osammanhängande som Linus på linjen, som springer ut i hallen och ger mig en stor slemmig puss när jag kommer hem från jobbet, som skrattar åt oss när vi dansar tåget genom vardagsrummet. Jag har vänner och familj som är universums mest underbara att luta sig mot när det blåser.

Ptja, ni hör ju. Jag är rätt tillfreds med min vardag just nu. Utmaningen blir nu istället att kapsla in den här känslan i en liten burk och ta fram när hela havet stormar.

Många gånger är det svårt att hitta kvalitetstid i vardagen. Semestern innebär ju helt klart bättre tider på den fronten, men ändå så är det så många måsten som hela tiden stör synfältet. Efter att ha avverkat en handfull måsten trotsade vi de mörka regnmolnen och cyklade till Nolhagaparken för att först äta lunch och därefter leka på lekplatsen och titta på djuren. Så himla lyxigt att ha både en grym lekplats (som visserligen är mer anpassad för lite större barn – eller ja, det finns nog ingen lekplats som är anpassad efter kottar som precis fått ben), och en 4H-gård. Regnmolnen höll sig någorlunda i schack och när vi kommit hem bestämde jag mig för att ge mig ut på en löptur.

Det var med otroligt tunga steg som jag släpade mig runt sjön. 5,6 km på 42 minuter. Jag är ju ingen Speedy Gonzales direkt, men jag gav mig åtminstone ut – det var väl si sådär en månad sedan sist. Jag blir lite ledsen när jag inser att jag inte orkar snäppa upp tempot eller ta i lite extra i backarna. De här tio extrakilona som jag släpar runt på gör sig liksom som mest påminda då och i och med den känslan så dröjer det oftast innan jag ger mig ut nästa gång. Ingen blir ju snabbare eller starkare av det, det vet jag också. Och de här träningsmålen som jag stenhårt gick in på tidigare i år orkar jag inte ens tänka på – så jag skiter helt sonika i dem. De ger mig mer ångest än pepp, och då har de ju mist sitt syfte.

Hur ska jag tänka när det kommer till personliga mål? De biter uppenbarligen inte på mig. Hur ska jag bli snabb som en örn, stark som en björn?

Sommaren 2015, jag diggar inte dig supermycket direkt. Jag är inne på min tredje semestervecka varpå vi varit utomhus i kanske…en nanosekund. Eller alltså, missförstå mig rätt. Det skulle mycket väl gå att vara utomhus. Om man bygger en galonbubbla och kryper in. Nästa vecka går min 30-årsfest av stapeln. Tema på det? Trädgårdsfest. JOMENVISST. Trädgårdsfest var det. Jag överväger att införskaffa mig ett par upphottade långkallingar och en ny vinterjacka festen till ära.

Igår berikades jorden med D-vitamin från solen under två timmar. Under dessa två timmar låg jag lägligt nog däckad i migränen from hell och kräktes vid minsta ljusstrimma som nådde mitt öga. Bra tajmat, Åsa!

Några löprundor i ösregn har jag inte varit ett dugg sugen på under dessa veckor. Men å andra sidan så gör det mig inget heller eftersom det dessvärre inte blir någon Tjejmil för min del. Min löparkompis tänker nämligen dra till Spanien och sippa sangria i solen istället. Och eftersom jag är ett flockdjur behöver jag draghjälpen för att vilja springa. Att åka till Stockholm och springa själv är inte så lockande.

Appropå flockdjur och draghjälp så nappade inte syrran på att göra Tjejklassikern med mig och jag vet inte med mig att nån annan skulle vilja det heller. Så ptja, även det rinner nog ut i sanden.

MEN, håll i hatten gott folk! Jag har faktiskt ändå lyckats komma igång med nån form av träning. Jag har börjat huserat på gymmet igen medan sommaren pissat utanför. De första gångerna kändes det motigt och snarare som ett nödvändigt ont, men nu börjar det äntligen kännas lite roligare och jag är stolt över att jag dels tar mig dit, dels orkar det jag orkar. Jag känner mig lite som en stark björnmamma.

Nu ska jag och V gå ut och plocka lite vinbär för att baka en vindbärskaka till efterrätt. Sommargråvädret till trots så gillar jag ändå semestertider, att hänga med nära och kära, skörda det som trädgården ger, gå i skogen och plocka svamp och bär, laga goda middag och smutta på vin.

Det finns tre saker som jag gillar med maj: 1) vårvärmen kommer, 2) grått blir grönt och 3) RABARBERN!

I trädgården finns två gamla plantor som både ger tidig och rikliga skördar. Jag har dessvärre inte den minsta aning om vilka sorter det är, men de är inte av samma sort i alla fall. Den ena plantan ger kortare och mer ”satta” stjälkar och den andra plantan ger längre och aningen rödare stjälkar.

Även om det inte har varit supervarmt ute ännu så har regnet tillsammans med lite vårsol gett en explosionsartad första skörd. Så i helgen plockade jag in en famn rabarber, bakade två rabarberpajer och ikväll kokade jag rabarbersaft. Jag utgick från ett recept, men som alltid går jag bananas och höftar med det mesta. Resultatet blev hur som helst oerhört lyckat och det är således ett recept som jag tänker återvända till.

RABARBERSAFT

• Ca 1,2 kg rabarber
• 2 liter vatten
• 3 stycken (pressade) ekologiska citroner
• Ca 10 hela kardemummafrön
• 2 vaniljstänger (funkar nog med en, men mina var lite gamla och torra så jag slängde i två)
• Ca 8 dl strösocker

Gör såhär:

1. Skala och skiva rabarberstjälkarna och lägg i en kastrull tillsammans med pressad citron, vaniljstänger och kardemummafrön (som du har stött lite grann i en mortel – observera att du inte behöver krossa dem alltför mycket, de ger smak ändå). Koka upp vattnet och häll över. Rör om och låt stå i rumstemperatur ett dygn.
2. Rengör flaskor ordentligt: diska med diskmedel och flaskborste och lägg sedan i ugnen på 100 grader i ca 15 minuter. Korkarna kan kokas i en kastrull ett par minuter.
3. Sila av blandningen och häll tillbaka den klara vätskan i kastrullen. Tillsätt sockret och värm saften till sockerkristallerna har smält. Vid 80 grader (mät med termometer!) är saften klar att hällas upp (till kanten) på flaskorna. Förslut dem direkt så att det bildas ett vakum.