Förfallet

Håhåjaja. Här har stora förfallet briserat och frodas i alls sin prakt. Huset står kvar (om än ostädat), ungen min härjar (som sig bör) och julen kommer i år också (kanske är det här skon klämmer). Jul = sjuka mängder julgodis = en kan ju inte besinna sig. Och då är det ändå flera dagar kvar till The Day.

Jag har lagt på mig och måste skärpa till mig. Jag är tung och otymplig och känner ingen större glädje de dagar som jag lyckas ta mig till gymmet för att köra styrka och springa några kilometer.

Tänk, hela 2015 har bestått i att jag mer eller mindre har ältat träning hit och träning dit. Motivationen har passerat höga berg och avgrundsdjupa dalar. Av, på, av, på, av, på. Till nästa år ska jag vara klokare och inte sätta upp mål uppe i stjärnhimlen. Det är säkert jättebra för vissa, men för mig funkar det uppenbarligen inte.

Nya mål för 2016 bör således vara:

  1. Förnya gymkortet.
  2. Köpa nya skidor (för de jag har är anpassade till en 20 kilo lättare version av mig och om jag ens försöker stå på dem lär jag väl få staka mig ned för backarna).
  3. Trots att jag inte har stått på ett par skidor på år och da’r så är jag ju anmäld till Tjejvasan tillsammans med syrran – det är ju bara å gör’t (lite för sent för att backa ur). Om det så handlar om att ”gå” på skidorna i tre mil. BARA GÖR’T! I mål lär jag väl förhoppningsvis komma om jag så ska vara sist förbi samtliga snören på sträckan.
  4. Installera cykeldatorn som jag fick i 30-årspresent.
  5. Igår hade jag uppenbarligen ett svagt moment och tummade tillsammans med två av mina tjejkompisar att jag skulle cykla Hisingen runt med dem nästa år. Ja, så nu vet jag vad jag ska träna till efter det att Tjejvasan är gjord.
  6. Köpa nya löppjux någon gång under våren när ekonomin tillåter. Mina är över tre år gamla och är varken ”färska” eller särskilt ergonomiska längre.
  7. Kanske nåt löplopp också, bara för att. Jag ska fanimej klara den där milen under 2016 på dräglig tid.
  8. Sätta grannen på PT-uppdrag, vare sig han vill eller inte.

 

Om att tappa bort sig

Jag har tappat bort mig en aning – jobbet, familjen, hemmet, träningen, vännerna. Jag får inte ihop det, jag vet inte hur jag ska prioritera och fördela tiden mellan dem. Förmodligen lägger jag alltför mycket tid på att fundera över hur jag ska göra istället för att bara göra det. Det är inte så jag vill ha det. Att skriva något här på bloggen har liksom fallit mellan stolarna trots att jag egentligen skulle vilja bli mer aktiv med mitt skrivande (och även lägga in mer foton – det livar ju upp en annars grå blogg).

I morgon går jag på semester, fem veckor att ägna dagarna åt det man vill och mår som bäst av. Hänga i paradiset i Stockholms skärgård, påta i trädgården, läsa böcker, fixa klart V:s födelsedagspresent i form av en virkad flodhäst, gå långpromenader med P och V, baka bröd och småkakor, åka på loppisturer och hitta andra smultronställen samt få någon slags rutin på träningen.

För det var ju det där med träningen – en nagel i ögat just nu. En sådan sak som jag ägnar massor av tid till att klura på, fundera över, hitta motivationen snarare än utför rent praktiskt. Och det är ju ganska korkat, en rätt som ineffektiv metod.

Förra veckan sprang jag runt sjön för att avsluta med ett dopp. Det var verkligen den där ultimata sommarkänslan, kvalitetstid i all min ensamhet. Jag borde prioritera mer av den varan. Just nu lägger jag mer energi på att upprätthålla ett hyfsat hem och att sova snarare än att snöra på mig träningsskorna.

Jag skulle nog egentligen behöva hjälp med att fixa träningen för att nå dit jag vill. Typ en PT som tar fram ett träningsprogram. (Hint hint alla ni som undrar vad jag önskar mig i 30-årspresent!) Syrran gick hos en PT förra hösten och var supernöjd. Jag är alldeles för snål för att betala trots att jag sannolikt lägger lika mycket pengar som en PT kostar på allt möjligt skräp. Dumsnålheten.

66 dagar

På jobbet nöter vi affärsmässighet mest hela dagarna. Och värderingar och smarta mål. Beteendeförändringar och strukturer. Ja, allt som egentligen gör oss till bättre konsulter. Min chef är lite av en fena på sånt där.

Igår fick jag lära mig att det i genomsnitt tar 66 dagar för ett nytt beteendemönster att hamna på en platå och bli så automatiskt och rutinmässigt som det någonsin kommer att bli.

Det där etsade sig fast i min karaktärslösa hjärna. Mest för att träningsmotivationen dog och omständigheter har medför att halva året har gått och jag hittills inte kommit närmare mina mål.

Jag har för längesedan gett upp tanken att genomföra 100 träningspass innan midsommar, men med alla barnvagnspromenader under våren har jag säkerligen redan passerat mållinjen för längesedan. Men lusten att bedriva jakten på träningspassen dog någon gång halvvägs. Jag ger också upp tanken på att klara milen under timmen redan i september. Jag har varken hunnit/orkat/haft lust att träna så som jag borde. Nytt mål borde snarare vara att klara springa milen över huvudtaget.

Överlag har jag trasslat in mig i nån form av slöja av hopplöshet och whatever-mentalitet vad gäller det mesta – inte bara träningen. Det mesta, förutom det som har med V att göra eftersom hon står i centrum för all min tid, ork och energi. Att dela upp tiden, orken och energin så att den räcker till såväl jobb, familj, vänner och mig själv känns som en omöjlig uppgift just idag, dels för att jag får dåligt samvete för att jag inte ger V precis allt, dels för att det är ett skyndsamt måste för att få vardagspusslet att gå ihop. Och nej, det hjälper faktiskt inte att nån påtalar med ett porlande missunnande skratt att ”ändå har jag bara ett barn, vänta tills jag får två, eller fler!”. Det hjälper inte mig att tänka på det. Faktum är att jag mer än gärna skaffar fler barn, men jag måste bara knäcka den här sociala familjekoden först.

66 dagar tills ett nytt beteende är en rutin – bara 65 kvar nu då.

Uppdatering: Träningsmål 2015

Dags för mig att nypa ett hårt tag i örat. Vi är ju en bra bit in på 2015 och det börjar bli hög tid att snäppa upp träningen för att jag ska ha en liten chans att klara mina målsättningar för 2015. Jag kände att det är hög tid att ge er en statusuppdatering:

Träna 100 pass innan midsommar: Ja, alltså, jag har ju kommit halvvägs. Mer än halvvägs egentligen med tanke på att jag tränat 51 pass. Med pass räknar jag träningspass eller promenader över fem kilometer. Utöver det går jag ju mindre promenader varje dag, men dessa räknar jag alltså inte med. Men enligt tidplan så ligger jag nu nio pass efter. Tveksamt om jag lyckas eftersom jag tenderar att halka efter något träningspass varje vecka. Men än finns fortfarande chans!

Springa 5 lopp mellan 5-10 km: De lopp som jag valt ut är föga glamourösa eller pretentiösa; Vårruset i Göteborg 11 maj (5 km), Alingsåsloppet, 7 juni (5 eller 10 km – har inte bestämt mig ännu), Tjejmilen i Stockholm 5 september (10 km), Gerdsken runt, 19 september (5 km), Running Lights, Alingsås 10 oktober (10 km))

Springa milen under 60 minuter: Tanken är att jag tänkte försöka mig på detta på Tjejmilen. Och går det inte då så har jag en ny chans på Running Lights.

Vad gäller mina smaskiga siffror så tänker jag inte bjussa på nåt nytt. Efter totalt förfall har vågen och kroppsmåtten stått stilla sedan sist. Möjligtvis har siffrorna ökat något igen.

Men!

Nu har jag lagt upp träningsplan för fyra veckor framöver. Det är snarare en ambition än ett schema att följa slaviskt. För verkligheten med en överarbetande sambo och miniliten dotter gör att vissa dagar funkar det helt enkelt inte. Det kanske inte alltid handlar om bristen på tid att träna på under kvällarna utan snarare att jag inte haft tid/möjlighet att äta ordentligt under dagen. De dagar som det inte hinns med något annat än en snabb frukostmacka och två koppar kaffe har man liksom inte så mycket energi i kroppen att träna med.

Min ambition är att varje vecka hinna fyra olika typer av träningspass; Ett distanspass, ett intervallpass, ett långpass (cykel eller löpning) och ett styrkepass. Hur passen är fördelade på veckans dagar kan se olika ut, lite beroende på övriga aktiviteter i veckan och när min kära sambo kommer hem om dagarna för att kunna ta V. Det ska också pusslas ihop med att P vill träna han också. Å andra sidan äger våra grannar en löpvagn som jag skulle kunna få låna emellanåt och helt plötsligt har jag inte nån ursäkt till att inte springa dagtid med V som sällskap. Och eftersom jag är lat av naturen så känns det där undanröjda hindret mest jobbigt. Bummer!

En annan bra grej, note to self, vore ju också om jag kunde ta tag i surdegen att byta batteri i min pulsklocka.

Hur som helst så är det ju redan onsdag och jag har inte gjort ett enda av veckans fyra pass. Så eh, ja, det är ju bara att sätta igång. Ikväll är det min tur att träna så jag får helt enkelt sparka mig själv i baken, trotsa regn och rusk och ge sig ut på backintervaller som är nödvändigt ont. Intervallpasset känns för övrigt som det mest pissiga passet av veckans träning…Jag är som sagt extremt lat och bekväm av mig. Allt som är jobbigt, ansträngande, svettigt och uttröttande känns liksom onödigt att utsätta sig för..

….note to self nr 2: lägg in ett mentalt träningsapass med positivt tänkande.

Sporadiskt schmoradiskt

Att försöka sig på att blogga frekvent känns ju lite smått omöjligt faktiskt. Jag förstår inte alls hur Blondinbella eller nån annan superbloggmama lyckas med konststycket. Nu strävar jag kanske inte direkt efter att bli någon superbloggmama, men det hade ju varit lite kul att kunna upprätthålla en någorlunda besöksfrekvens. Eh, ja, och för att lyckas med det måste man alltså blogga också. Tricky!

Tro det eller ej, jag har faktiskt varit på väg att skriva ett flertal inlägg. För några veckor sedan var jag t.ex. på väg att skriva ett inlägg om bajs – bebisbajs vill säga. Jag kreverade lite smått på att byta blöja femtiotolv gånger per dag och kände instinktivt att det var ett ämne som borde beröras lite mer, lite bättre och sådär hänsynslöst ärligt. Men sen insåg jag att ingen annan än jag själv (med största sannolikhet) skulle få ut något av ett sådant inlägg och det var ju egentligen mest synd om V i frågan, så jag lät bli. För allas skull.

Jag skulle kunna blogga lite om vår senaste husrenovering. Om vårt ettårsjubileum i huset. Om vår nya familjemedlem. Om min träning och uppsatta mål. Eller hur jag försöker sno ihop en virkad flodhäst. Allt annat än bajs skulle ju funka. Men ämnesidéer förbli just idéer eftersom jag inte känner att jag har tiden eller sinnesron till att skriva ner dem. Vilket är synd, jag som egentligen gillar att skriva.

I takt med att V blir äldre, börjar också livspusslet bli alltmer komplicerat och påtagligt. Eller så är det bara jag och P som blivit mer bekväma med vårt liv som småbarnsföräldrar, tagit klivet ut ur bubblan och vågat kasta oss ut i verkligheten på ett annat sätt nu än för några månader sedan. Och man blir så jäkla trött av det där aktiva, verkliga livet. Men eftersom jag gillar att skriva om mer eller mindre meningslösa ting så ska jag ändå försöka ta mig tid till att också göra det. Om än sporadiskt.

Vinter och purépartaj

Jag har åkt på retreat (nåja) till Småland tillsammans med V. Det är ett sånt där alldeles perfekt vinterväder. Tre decimeter snö, någon enstaka minus och en blek vintersol som försöker leta sig igenom det inte alltför tjocka molntäcket. Riktig vinter med andra ord. Inte sån där fjuttvinter som det varit hittills. Med tanke på min långhelg i Småland så blir det inte särskilt mycket tränat denna veckan heller. Men väl lite fler och lite längre promenader. I den här takten vet i sjutton om jag klarar att genomföra 100 träningspass innan midsommar, det kräver nämligen i snitt 4,1 träningspass i veckan. Men jag har tillåtit mig själv att räkna in power walks och promenader som är över fem kilometer. Det må vara lite fusk, men väl motion. Det blir att ta nya tag nästa vecka istället.

Annars tampas jag mest med en matvägrande bebis. Eller rättare sagt, hon smakar gärna vanlig mat men inte så mycket mer. Jag trodde vi hade tagit oss över ”matpuckeln” för ett par veckor sedan, men därefter har det gått utför. Hon är en ersättningsjunkie, men hon kan ju knappast sörpla ersättning tills hon är fjorton. Och jag vill inte truga i henne alltför mycket så att hon får nån slags skruvad relation till mat. Enligt rekommendation så ska man låta bebisarna leka med maten. Och visst, det är ju kul…om man har en bebis som är flintis och inte som V som har ett hårsvall som en ponny. Puré = hårgelé = dusch/bad efter varje matning = tidsineffektivt = jefligt jobbigt = morsa på dåligt humör = gnällig bebis…yada yada yada. Ni fattar.IMG_7110

Det är lite synd att hon är så petig kan jag tycka. Jag har liksom tagit det här med att göra puréer på största allvar, en moderlig plikt. Helt ärligt så är det riktigt roligt att hitta på och testa nya smakkombinationer och bebisvänlig kryddning. Nu tänker ni säkert att det sannolikt är just på grund av min entusiasm för puréer som hon vägrar att äta. För att de helt enkelt är för konstiga. Men nä, hon äter inte köpt burkmat heller i någon särskild utsträckning. Vi vill att hon ska kunna äta såväl hemlagat som köpt burkmat, för enkelhetens skull, men hon är inte vidare förtjust i nåt av det. Fortsättning följer med största sannolikhet.

Alive and kicki’n

Jag har alltså inte gått under jorden eller brutit lårbenshalsen på en isfläck eller försvunnit in i någon vintergrå depression. Nej, jag har bara varit oense med tiden. Den räcker till att träna, laga mat, hänga med familjen och sova, men inte till så mycket mer. Därav får själva bloggandet sig en liten törn. Jag har fullt sjå med att ägna tiden åt att tycka träningen är rolig. Jag är inte riktigt där än.

Hur som helst, jag hoppas ni har tålamod med mig. Rätt som det är så glimtar det till i min skrivardel av hjärnan. Och jag har så många olika DIY-projekt som jag skulle vilja berätta om. Stolar som ska piffas upp, saker som ska sy/stickas/virkas, fotoväggar som ska skapas och trädgårdsland som ska planeras. Sen är ju min träning ett nödvändigt ont att rapportera om. Jag knegar på och gör i snitt 3-4 pass i veckan. Just denna veckan har jag varit osedvanligt kass, men den är ju inte på långa vägar slut. Jag har ju hela två dagar att skrapa ihop min veckokvot!

Oh well. Håll ut, jag kommer tillbaks med nya tag. Snart!

Första gången

Denna vecka har vi kört temat ”för första gången”. Eller det har liksom bara blivit så. I måndags tog jag och skrutten pendeln in till Götet för att hälsa på kollegorna på jobbet, för första gången. Det gick över förväntan. V fick visserligen en överdos av intryck och min mentala hälsa var något slutkörd efter denna utflykten, men det är sviter man får ta.

I torsdags fick V sin första vaccination vilket resulterade i en mycket ledsen skrutt, näst intill otröstlig. Och därefter strösslar vi upplevelsen med lite feber, för första gången. Det måste varit riktigt illa för stackars V för vanligtvis är hon en nappvägrare av högsta rang, nu däremot dög den mer än väl och hon låg och snusade i min famn.

I går hade jag och P en dejt på tu man hand för första gången sedan V föddes. I födelsedagspresent hade han nämligen fått biljetter till en föreställning med Klungan på Stora teatern i Götet av mig. Så min syrra var barnvakt hela kvällen. V klarade sig, precis som jag trodde, med bravur. Det var snarare för mig det hela var en prövning då jag aldrig varit borta från henne så länge förut. Men jag klarade mig också ganska galant och kollade baaaaara mobilen cirka nittiofem gånger under kvällen.

Idag tog jag mig i kragen och gav mig ut på min första pyttelilla löprunda. Det kändes som om det var på tiden nu när V är tre månader och kroppen har fått lite tid på sig att läka ihop efter förlossningen. Jag springer (eller ja, det är ju skrattretande att skriva ”löprunda” och ”springer”, eftersom det hela i nuläget handlar om att lunka i ett lugnt tempo) efter appen Get Running, vilket jag har gjort förut och tyckte att den var väldigt bra för att komma igång efter ett längre uppehåll med konditionsträning. Pass 1 vecka 1 handlar alltså egentligen bara om att få upp flåset under en halvtimme, och man varvar löpning och gång om vartannat, i början är det alltså övervägande power walking snarare än löpning. För er som inte har använt appen så får den bli dagens vardagstips och jag kan verkligen rekommendera den. Den guidar dig igenom ett träningsprogram under nio veckor där målet är att kunna springa fem kilometer på en halvtimme. I början känns den lite tråkig och alltför lätt, men den stegvisa träningen hjälper till att undvika de klassiska skadorna som man annars lätt kan dra på sig om man går ut för hårt för snabbt. Men hur som helst så har operation ”fem löplopp under 2015” och ”milen under timmen” påbörjats (om än med myrsteg), vilket känns sjukt peppande! Så pass peppande att jag överväger att ge mig iväg till gymmet under morgondagen med V i vagnen (man får nämligen ha med sig barnvagn eller babyskydd till gymmet innan kl. 14 varje dag). Det känns som om min rygg skulle behöva lite träning för att inte klappa ihop och bli krum. Men det återstår att se hur det blir med den saken även om peppen just nu är i topp.

Och för att få skryta lite ytterligare (vilket jag såklart får eftersom det är min egen blogg och det ändå inte är särskilt många som läser) så har jag också lyckats åstadkomma brödbak! Jag kör allt som oftast enligt ett recept som min mamma har gett mig, som är enkelt att slänga ihop och som går att variera utan några större ansträngningar. Jag återkommer med receptet i kommande inlägg.

Som ni förstår så jobbar jag stenhårt på min ”supermama”-image och känner (just idag i alla fall) att jag plockar poäng!