Förfallet

Håhåjaja. Här har stora förfallet briserat och frodas i alls sin prakt. Huset står kvar (om än ostädat), ungen min härjar (som sig bör) och julen kommer i år också (kanske är det här skon klämmer). Jul = sjuka mängder julgodis = en kan ju inte besinna sig. Och då är det ändå flera dagar kvar till The Day.

Jag har lagt på mig och måste skärpa till mig. Jag är tung och otymplig och känner ingen större glädje de dagar som jag lyckas ta mig till gymmet för att köra styrka och springa några kilometer.

Tänk, hela 2015 har bestått i att jag mer eller mindre har ältat träning hit och träning dit. Motivationen har passerat höga berg och avgrundsdjupa dalar. Av, på, av, på, av, på. Till nästa år ska jag vara klokare och inte sätta upp mål uppe i stjärnhimlen. Det är säkert jättebra för vissa, men för mig funkar det uppenbarligen inte.

Nya mål för 2016 bör således vara:

  1. Förnya gymkortet.
  2. Köpa nya skidor (för de jag har är anpassade till en 20 kilo lättare version av mig och om jag ens försöker stå på dem lär jag väl få staka mig ned för backarna).
  3. Trots att jag inte har stått på ett par skidor på år och da’r så är jag ju anmäld till Tjejvasan tillsammans med syrran – det är ju bara å gör’t (lite för sent för att backa ur). Om det så handlar om att ”gå” på skidorna i tre mil. BARA GÖR’T! I mål lär jag väl förhoppningsvis komma om jag så ska vara sist förbi samtliga snören på sträckan.
  4. Installera cykeldatorn som jag fick i 30-årspresent.
  5. Igår hade jag uppenbarligen ett svagt moment och tummade tillsammans med två av mina tjejkompisar att jag skulle cykla Hisingen runt med dem nästa år. Ja, så nu vet jag vad jag ska träna till efter det att Tjejvasan är gjord.
  6. Köpa nya löppjux någon gång under våren när ekonomin tillåter. Mina är över tre år gamla och är varken ”färska” eller särskilt ergonomiska längre.
  7. Kanske nåt löplopp också, bara för att. Jag ska fanimej klara den där milen under 2016 på dräglig tid.
  8. Sätta grannen på PT-uppdrag, vare sig han vill eller inte.

 

Det digitala vikingavrålet

Om jag hade varit en viking hade jag nu gett ifrån mig ett högljutt vrål. Men eftersom jag lever i en hyfsat civiliserad och digital tidsålder skriver jag ett inlägg här istället. Same same.

Efter att jag läste igenom förra inlägget för mig själv suckade jag stort och konstaterar att jag för bövelen gör det igen – jag funderar, analyserar, vänder, vrider, suckar, ojar, yada yada yada, utan någon plan på hur jag ska göra rent praktiskt.

Som jag har skrivit tidigare så är inte huvudsyftet med min (i nuläget högst sporadiska) träning att blir smal(are) – det handlar snarare om jag har en längtan efter att vara en hurtbulle. Jag skulle så gärna vilja vara den där personen som flyger fram som en gasell på löprundan och som orkar bära, leka, arbeta och mår bra utan att det är ett projekt utan dess like. Jag vill inte heller vara en mamma som klagar på att min mage är pluffsig, låren för tjocka eller att inga kläder passar. Och trots att V ”bara” är ett år ännu så förstår hon betydligt mer än vad man kan tro. Hon granskar minsta rörelse vi gör i hennes närhet, härmar ord, tonfall och gester. Jag vill inte överföra några osunda kroppsideal till henne. Det jag däremot vill lära henne är vikten av att må bra, med allt vad det innebär och jag vill lära henne att hon duger precis som hon är. JAG duger i allra högsta grad som jag är. Men jag trivs inte med de här extrakilona och jag skulle som sagt gärna vilja anamma en annan livsstil. Ingen annan kan ju göra det åt mig.

Jag är anmäld till Tjejvasan nu i år, tillsammans med min syrra. Jag har en bra lättviktscykel. Jag kan och gillar att simma och jobbar på att kunna springa en mil plätt lätt igen. Jag har förutsättningen att göra en tjejklassiker, så då kan jag likaväl göra det. Eller?

Jag behöver dock en partner in crime – någon som håller min dåliga karaktär i schack. Så jag tänker helt sonika dra med min syrra i det hela. Jag har inte riktigt förankrat eller kommunicerat min plan med henne ännu, bara skickat ett sms ”Nä nu jävlar! Jag ska banne mig göra Tjejklassikern! Och du ska göra den med mig. Vi börjar med Tjejvasan. Capish?”.

Inget svar ännu. Men jag tänker att hon inte har så många val.

Uppdatering: Träningsmål 2015

Dags för mig att nypa ett hårt tag i örat. Vi är ju en bra bit in på 2015 och det börjar bli hög tid att snäppa upp träningen för att jag ska ha en liten chans att klara mina målsättningar för 2015. Jag kände att det är hög tid att ge er en statusuppdatering:

Träna 100 pass innan midsommar: Ja, alltså, jag har ju kommit halvvägs. Mer än halvvägs egentligen med tanke på att jag tränat 51 pass. Med pass räknar jag träningspass eller promenader över fem kilometer. Utöver det går jag ju mindre promenader varje dag, men dessa räknar jag alltså inte med. Men enligt tidplan så ligger jag nu nio pass efter. Tveksamt om jag lyckas eftersom jag tenderar att halka efter något träningspass varje vecka. Men än finns fortfarande chans!

Springa 5 lopp mellan 5-10 km: De lopp som jag valt ut är föga glamourösa eller pretentiösa; Vårruset i Göteborg 11 maj (5 km), Alingsåsloppet, 7 juni (5 eller 10 km – har inte bestämt mig ännu), Tjejmilen i Stockholm 5 september (10 km), Gerdsken runt, 19 september (5 km), Running Lights, Alingsås 10 oktober (10 km))

Springa milen under 60 minuter: Tanken är att jag tänkte försöka mig på detta på Tjejmilen. Och går det inte då så har jag en ny chans på Running Lights.

Vad gäller mina smaskiga siffror så tänker jag inte bjussa på nåt nytt. Efter totalt förfall har vågen och kroppsmåtten stått stilla sedan sist. Möjligtvis har siffrorna ökat något igen.

Men!

Nu har jag lagt upp träningsplan för fyra veckor framöver. Det är snarare en ambition än ett schema att följa slaviskt. För verkligheten med en överarbetande sambo och miniliten dotter gör att vissa dagar funkar det helt enkelt inte. Det kanske inte alltid handlar om bristen på tid att träna på under kvällarna utan snarare att jag inte haft tid/möjlighet att äta ordentligt under dagen. De dagar som det inte hinns med något annat än en snabb frukostmacka och två koppar kaffe har man liksom inte så mycket energi i kroppen att träna med.

Min ambition är att varje vecka hinna fyra olika typer av träningspass; Ett distanspass, ett intervallpass, ett långpass (cykel eller löpning) och ett styrkepass. Hur passen är fördelade på veckans dagar kan se olika ut, lite beroende på övriga aktiviteter i veckan och när min kära sambo kommer hem om dagarna för att kunna ta V. Det ska också pusslas ihop med att P vill träna han också. Å andra sidan äger våra grannar en löpvagn som jag skulle kunna få låna emellanåt och helt plötsligt har jag inte nån ursäkt till att inte springa dagtid med V som sällskap. Och eftersom jag är lat av naturen så känns det där undanröjda hindret mest jobbigt. Bummer!

En annan bra grej, note to self, vore ju också om jag kunde ta tag i surdegen att byta batteri i min pulsklocka.

Hur som helst så är det ju redan onsdag och jag har inte gjort ett enda av veckans fyra pass. Så eh, ja, det är ju bara att sätta igång. Ikväll är det min tur att träna så jag får helt enkelt sparka mig själv i baken, trotsa regn och rusk och ge sig ut på backintervaller som är nödvändigt ont. Intervallpasset känns för övrigt som det mest pissiga passet av veckans träning…Jag är som sagt extremt lat och bekväm av mig. Allt som är jobbigt, ansträngande, svettigt och uttröttande känns liksom onödigt att utsätta sig för..

….note to self nr 2: lägg in ett mentalt träningsapass med positivt tänkande.

Vecka 5

Det har varit lite ofrivillig bloggtystnad pga ultramycket att göra. November har inte bjudit många lediga stunder utan varit fyllt med festligheter och utflykter av olika slags. Mycket roligt men också lite smått utmattande. Det har helt enkelt inte funnits så mycket ork över att skriva nåt här. Men, nu så! För övrigt så kan jag inte tänka mig nåt annat sätt att spendera en november på. Årets mest grå, rösen och rent ut sagt jefligt tråkiga månad livades liksom upp något oerhört!

Tänkte uppdatera er om min träningsstatus eftersom jag gick relativt hårt ut och gav er alla smaskiga detaljer om min nuvarande kropp men att det därefter blev tyst. Men bara för att det blev tyst så innebär inte det att det inte blev något tränat. Och godis har jag faktiskt hållit mig undan relativt duktigt. Bakverk? Nja inte riktigt lika duktig där. Därför känns det lite extra bra att se att det åtminstone har hänt pyttelite vad gäller siffrorna!

vecka 5

För övrigt så måste jag ju ha skrivit fel i de tidigare siffrorna. ETT LÅR PÅ 85 CM? Då hade jag inte varit så mycket mer än…bara ett stort lår. Eller så har jag tappat 20 cm på fem veckor. Njae, tror snarare att ett fel har smugit sig in.

Nu ska jag packa ner mitt lilla knytt i vagnen för att knata ut på långpromenad medan det är uppehåll.

Vecka 1

Såhär såg jag ut på min studentbal för tio år sedan. Jag såg det inte själv då, men nu vill jag resa tillbaka i tiden och fullkomligt vråla till mitt artonåriga jag med dåligt självförtroende: ”AMEN KOLLA VILKEN PUDDING DU ÄR!”. Jag har kvar den där klänningen. Mamma sydde den åt mig i rött siden efter ett mönster som jag hade önskat (jag är fortfarande förundrad över att hon faktiskt lät mig ha den där urringningen). Det är alltså tio år varav några års av sjukdom, ett litet penntroll och nästan 20 kilo sedan. Kanske kanske att jag med hårt arbete och lite tur kan komma i den där klänningen igen? Fast 20 kilo är ju lite väl ambitiöst kanske. Jag nöjer mig med lite mindre (och håller tummen för att klänningen har utrymme för det). Nedan har jag listat min nuvarande vikt och mått (ja-a, mycket obekvämt ja). Min målbild är att väga strax över 60 kg igen. Men ett delmål är att först tappa 10 kg. Det är ju en bra bit dit.

IMG_6308.JPG

Om det ska finnas minsta lilla chans till det, så måste jag göra det ordentligt denna gången. Inte halvhjärtat. Inte fuska. Inga genvägar. Och framför allt inte ge upp.

Jag har under dagen vägt och mätt mig noga för att (förhoppningsvis) kunna se något resultat så småningom. Men jag har en inneboende oro, tänk om jag INTE kommer att se några resultat? Och det är nog den oron som gör att jag allt som oftast tänker ”äsch, vad spelar det för roll om jag äter lite godis, det syns ju ändå inget om jag låter bli”. Med den tanken i bagaget så blir det ju mycket riktigt inga resultat heller. Och jag har aldrig riktigt gett det hela en chans.

Följande information är föga smickrande eller särskilt bekväm att dela med sig av eftersom den svart på vitt talar om att jag är överviktig. Men om jag nu ska gå all in så är det väl lika bra att lägga alla korten på bordet.

Vikt: 76,9 kg

Hals: 34 cm
Byst: 97 cm
Under byst: 84 cm
Vänster överarm: 33,5 cm
Höger överarm: 34,5 cm
Midja: 81 cm
Magen över naveln: 98 cm
Höft: 104 cm
Stuss: 112 cm
Vänster lår: 85 cm
Höger lår: 85 cm
Vänster vad: 38 cm
Höger vad: 38 cm

Japp. Så. Var. Det. Sagt. Usch för den nakna sanningen.

Eh.

Och nu pratar vi inte mer om det här på ett tag.