Nypopp

Trots att den här bloggen inte är särskilt frekvent använd så kan jag liksom inte riktigt släppa taget om den. Så, varje år betalar jag domännamn och webbhotell, precis som året innan. Varje år har jag samma ambitioner, att nu jädrar i min lilla låda ska den här bloggen blåsa till liv och bli blomstrande! …HA! Nej, så blir det förstås inte. Inte i år heller. Och det kan jag med säkerhet säga redan nu, trots att det bara är februari. Men det finns ändå en viss tillfredställelse att ha möjligheten att skriva lite då och då när lusten faller på. Så så får det helt enkelt vara. En blogg som får sig ett uppsving lite hipp som happ.

Med facit i hand från förra året har jag i år lagt ner alla typer av träningsambitioner som når längre än trädtopparna. Och jag ska inte heller tjata hål i huvudet på er om just det. Drömmen om att någon gång i livet bli en hurtbulle ligger där och skvalpar, men det får skjutas på framtiden istället.

Nytt för i år är att V har börjat på förskolan och att vi i teorin nu skulle kunna fylla på vår skralt skramlande kassa (efter 1 ½ års föräldraledighet). Men så bestämde vi oss för att gifta oss i höst och det är ju inte helt gratis. Det skulle det i och för sig kunna vara, men jag vill ändå gifta mig med lite pompa och ståt.

…Helst på ett slott. Med tusen vita duvor som har olivkvistar i näbben, ett hav av heliumballonger i pastelliga färger, med en symfoniorkester som spelar live och en bröllopsmiddag där det finns så många glas och så många par bestick att man inte vet om man ska börja utifrån, inifrån, från mitten eller ovanifrån. Bröllopstårtan är dessutom sju meter hög och förgylld med bladguld, min vigselring kostar sisådär en årslön och i give away får varje gäst en egen ponny att ta med hem…

Eller så nöjer jag mig med en bråkdel av det. Oavsett outcome så ska vi i alla fall gifta oss till hösten och jag gissar att större delen av första halvan av året kommer att gå åt till att planera detta spektakel och samtidigt hantera V:s härliga tvåårstrots som vi får en försmak av vareviga eftermiddag.

Förfallet

Håhåjaja. Här har stora förfallet briserat och frodas i alls sin prakt. Huset står kvar (om än ostädat), ungen min härjar (som sig bör) och julen kommer i år också (kanske är det här skon klämmer). Jul = sjuka mängder julgodis = en kan ju inte besinna sig. Och då är det ändå flera dagar kvar till The Day.

Jag har lagt på mig och måste skärpa till mig. Jag är tung och otymplig och känner ingen större glädje de dagar som jag lyckas ta mig till gymmet för att köra styrka och springa några kilometer.

Tänk, hela 2015 har bestått i att jag mer eller mindre har ältat träning hit och träning dit. Motivationen har passerat höga berg och avgrundsdjupa dalar. Av, på, av, på, av, på. Till nästa år ska jag vara klokare och inte sätta upp mål uppe i stjärnhimlen. Det är säkert jättebra för vissa, men för mig funkar det uppenbarligen inte.

Nya mål för 2016 bör således vara:

  1. Förnya gymkortet.
  2. Köpa nya skidor (för de jag har är anpassade till en 20 kilo lättare version av mig och om jag ens försöker stå på dem lär jag väl få staka mig ned för backarna).
  3. Trots att jag inte har stått på ett par skidor på år och da’r så är jag ju anmäld till Tjejvasan tillsammans med syrran – det är ju bara å gör’t (lite för sent för att backa ur). Om det så handlar om att ”gå” på skidorna i tre mil. BARA GÖR’T! I mål lär jag väl förhoppningsvis komma om jag så ska vara sist förbi samtliga snören på sträckan.
  4. Installera cykeldatorn som jag fick i 30-årspresent.
  5. Igår hade jag uppenbarligen ett svagt moment och tummade tillsammans med två av mina tjejkompisar att jag skulle cykla Hisingen runt med dem nästa år. Ja, så nu vet jag vad jag ska träna till efter det att Tjejvasan är gjord.
  6. Köpa nya löppjux någon gång under våren när ekonomin tillåter. Mina är över tre år gamla och är varken ”färska” eller särskilt ergonomiska längre.
  7. Kanske nåt löplopp också, bara för att. Jag ska fanimej klara den där milen under 2016 på dräglig tid.
  8. Sätta grannen på PT-uppdrag, vare sig han vill eller inte.

 

Gubben i lådan

Hej, Åsa här. Ambivalensens drottning.

Jag funderar halvt ihjäl mig över vad jag ska göra, vad jag vill göra och hur jag ska göra det. Inte den mest banala frågan, I tell you.

Jag har alltid sagt att jag inte är nån som satsar på karriär. Men jag har också alltid sagt att jag inte vill nöja mig. Vissa säger att man som småbarnsförälder inte kan ha en karriär, att man skulle undvikit att skaffa barn om man nu vill satsa på en karriär. Men man måste väl ändå inte nöja sig bara för att man skaffar barn?

Vid lunch idag fick P beskedet om att hans chef slutar. Igen. Det är fjärde gången på två år. En timme senare fick jag beskedet att min chef slutar. Två gubbar i två olika lådor. Det hela spädde ju på min förvirring så att säga.

Jamen, vi fortsätter grubbleriet dårå.

Hej från enstöringens hemmakontor!

Mitt jobb är lyxigt nog relativt fritt och jag kan allt som oftast lägga upp mina dagar som det passar mig bäst. Jag tillhör Göteborgskontoret, men vi har även kontor här i Alingsås, så jag brukar dela upp min vecka och sitta hälften här och hälften i Göteborg. Idag har jag dock kurat ihop mig på det tredje kontoret; hemmakontoret. Eftersom P fortfarande är hemma med V om dagarna blir det för det mesta lite stimmigt och stojigt att sitta hemma, så då förflyttar jag mig ner till källaren, till min pysselhörna (som inte har nyttjats som pysselhörna överdrivet mycket ska erkännas…, men nu till vintern kanske!?).

Rummet är nåt slags ”mellanrum” nere i källaren som jag egentligen inte förstår vad man tidigare har nyttjat det för. Här finns inget annat än ett halvklinkrat golv (hur tänkte man där? Klinkern har alltså bara räckt till halva golvet, andra halvan har bara det råa betonggolvet), garderober med lakan, handdukar, vinter- och friluftskläder. Och en vedspis. Jag älskar vedspisar, de är hemtrevliga, knastrar rofyllt och ger en sån go värme. Just denna vedspisen är inte i bruk, den måste provtryckas av sotaren först och eftersom vi har en kamin i vardagsrummet har vi inte fokuserat på vedspisen. Sen har vi ju inte direkt något behov av att elda i en vedspis som är nere i källaren (annat för en eventuell myskänsla när jag sitter och pysslar – vilket jag ju då gör jätteofta…). I övrigt så är vår källare ganska ombonad, varm och torr. Inte alls den där läskiga källarfeelingen som kan infinna sig i vissa hus.

För tillfället är det väldigt stökigt här nere, och inte så piffigt som jag önskar. Men det är i alla fall en hyfsat lugn och rofylld plats, trots att det är i källaren. Och trots att vår självsotande pelletspanna skrämmer skiten ur mig med jämna mellanrum under dagen.

Eftersom jag hela veckan har gått omkring i ett slags migräntöcken och ansträngt mig för att trots det vara pigg och glad och knegat på ändå är det ett välbehövligt avbrott att jobba hemifrån i morgonrock, med rufsigt hår och slippa träffa folk. Jobba med katten i knäet och smyglyssna på V:s trippande fotsteg där ovan. Vissa dagar är jag en sån enstöring.

Nu när köket näääästan är färdigrenoverat (ett köksinlägg kanske vore på sin plats så småningom?) är det dags att tänka på nästa projekt. Till våren ska vi nog ta tag i att fräscha upp källaren. Måla golv och väggar i tvättstugan, kanske få igång vedspisen, måla källartrappan, väggarna i trapphuset och dörrarna. Kanske kan man till och med kan göra något med det halva råa betonggolvet i ”mellanrummet”?

IMG_1123

Om att tappa bort sig

Jag har tappat bort mig en aning – jobbet, familjen, hemmet, träningen, vännerna. Jag får inte ihop det, jag vet inte hur jag ska prioritera och fördela tiden mellan dem. Förmodligen lägger jag alltför mycket tid på att fundera över hur jag ska göra istället för att bara göra det. Det är inte så jag vill ha det. Att skriva något här på bloggen har liksom fallit mellan stolarna trots att jag egentligen skulle vilja bli mer aktiv med mitt skrivande (och även lägga in mer foton – det livar ju upp en annars grå blogg).

I morgon går jag på semester, fem veckor att ägna dagarna åt det man vill och mår som bäst av. Hänga i paradiset i Stockholms skärgård, påta i trädgården, läsa böcker, fixa klart V:s födelsedagspresent i form av en virkad flodhäst, gå långpromenader med P och V, baka bröd och småkakor, åka på loppisturer och hitta andra smultronställen samt få någon slags rutin på träningen.

För det var ju det där med träningen – en nagel i ögat just nu. En sådan sak som jag ägnar massor av tid till att klura på, fundera över, hitta motivationen snarare än utför rent praktiskt. Och det är ju ganska korkat, en rätt som ineffektiv metod.

Förra veckan sprang jag runt sjön för att avsluta med ett dopp. Det var verkligen den där ultimata sommarkänslan, kvalitetstid i all min ensamhet. Jag borde prioritera mer av den varan. Just nu lägger jag mer energi på att upprätthålla ett hyfsat hem och att sova snarare än att snöra på mig träningsskorna.

Jag skulle nog egentligen behöva hjälp med att fixa träningen för att nå dit jag vill. Typ en PT som tar fram ett träningsprogram. (Hint hint alla ni som undrar vad jag önskar mig i 30-årspresent!) Syrran gick hos en PT förra hösten och var supernöjd. Jag är alldeles för snål för att betala trots att jag sannolikt lägger lika mycket pengar som en PT kostar på allt möjligt skräp. Dumsnålheten.

66 dagar

På jobbet nöter vi affärsmässighet mest hela dagarna. Och värderingar och smarta mål. Beteendeförändringar och strukturer. Ja, allt som egentligen gör oss till bättre konsulter. Min chef är lite av en fena på sånt där.

Igår fick jag lära mig att det i genomsnitt tar 66 dagar för ett nytt beteendemönster att hamna på en platå och bli så automatiskt och rutinmässigt som det någonsin kommer att bli.

Det där etsade sig fast i min karaktärslösa hjärna. Mest för att träningsmotivationen dog och omständigheter har medför att halva året har gått och jag hittills inte kommit närmare mina mål.

Jag har för längesedan gett upp tanken att genomföra 100 träningspass innan midsommar, men med alla barnvagnspromenader under våren har jag säkerligen redan passerat mållinjen för längesedan. Men lusten att bedriva jakten på träningspassen dog någon gång halvvägs. Jag ger också upp tanken på att klara milen under timmen redan i september. Jag har varken hunnit/orkat/haft lust att träna så som jag borde. Nytt mål borde snarare vara att klara springa milen över huvudtaget.

Överlag har jag trasslat in mig i nån form av slöja av hopplöshet och whatever-mentalitet vad gäller det mesta – inte bara träningen. Det mesta, förutom det som har med V att göra eftersom hon står i centrum för all min tid, ork och energi. Att dela upp tiden, orken och energin så att den räcker till såväl jobb, familj, vänner och mig själv känns som en omöjlig uppgift just idag, dels för att jag får dåligt samvete för att jag inte ger V precis allt, dels för att det är ett skyndsamt måste för att få vardagspusslet att gå ihop. Och nej, det hjälper faktiskt inte att nån påtalar med ett porlande missunnande skratt att ”ändå har jag bara ett barn, vänta tills jag får två, eller fler!”. Det hjälper inte mig att tänka på det. Faktum är att jag mer än gärna skaffar fler barn, men jag måste bara knäcka den här sociala familjekoden först.

66 dagar tills ett nytt beteende är en rutin – bara 65 kvar nu då.

Well hello June, time to snäpp it up!

Det är redan juni hörrni. JUNI! Helt galet. Var tog den härligt långa våren vägen? Maj var ju inte superspännande vädermässigt om man säger så. Därför tänkte jag bjussa på ett par bilder från förra maj, bara för att riktigt gno in hur härligt det var då. IMG_4205

 

IMG_4146Ja, ni ser ju själva hur stekigt det var förra maj. Känns således som om det vore passande att sommaren 2015 tar och snäpper upp sig något!

 

Garderobsutrensning

Jag gillar klänningar. Nej, det är en lögn. Jag freaking ÄLSKAR klänningar. Eller alltså, nej det stämmer inte heller. Jag gillar inte alltid att ha klänningar på mig, men gillar att köpa dem. Att ha dem hängandes i garderoben. Jag är en klänningsmänniska, min  runda kroppsform trivs liksom i klänningar.

Hur som helst så jag har en drös. Som jag tyvärr inte använder. De hänger där i garderoben och ser fina ut, i väntan på att få tillfälle att användas. Jag använder visserligen klänning på jobbet, men majoriteten av klänningarna som hänger i garderoben är inte jobbklänningar och tillfällena då man kan ha dem är högst begränsade.

Sedan V föddes och under min föräldraledighet har jag i princip bott i bekväma kläder och det är samma plagg som åkt in och ut ur garderoben. Och det är inte de fina klänningarna. Tråkigt men sant. Och nu när jag ska börja jobba igen om ett par veckor inser jag att min garderob behöver en rejäl upprensning. Däri finns nämligen både för stora och för små kläder och kläder som jag inte har använt på flera år. De skulle göra bättre nytta nån annanstans. Det ger mig bara ångest att ha dem hängandes/liggandes där, oanvända, och tar plats.

I fredags lunchande jag med syrran. Hon känner ungefär likadant för sin garderob och där och då bestämde vi att vi skulle rensa ur våra garderober och därefter satsa på att köpa färre, lite dyrare plagg av bra kvalitet snarare än billiga plagg i dåligt material, dåligt sydda som vrider sig efter första tvätten eller som bleknar i färgerna bara efter ett par få användningstillfällen. Dessa plagg som sedan blir liggande i garderoben och man fyller på med nytt, precis likadana av precis lika usel kvalitet. Framför allt känner jag att jag måste planera mina klädinköp bättre och inte bara köpa något för att ”det är fint”. Det hjälper ju inte om det är fint om man inte har något att kombinera det med. Både miljön, plånboken, mitt samvete och platsen i garderoben skulle vinna på ett sådant (möjligtvis något tråkigt) förhållningssätt.

Så, igår halverade jag min garderob. Det borde jag ju ha gjort redan förra året innan vi flyttade, så slapp jag kånka hit allt. Men då låg ju V i magen och ingenting passade över huvudtaget. Hur som helst är det väldigt skönt att ha det gjort. Nu ska jag bara se till att ”bli av med” kläderna som jag rensat ut också. Det är verkligen inget fel på dem, bara det att jag inte använder dem och inte kommer att använda dem heller av någon anledning.

Om att jobba lite på karman

Häromdagen upptäckte jag att mina absoluta favoritörhängen av alla var borta. Jag har inte sett dem på ett tag och började leta på alla tänkbara ställen. Men de finns inte att hitta någonstans. Jag vet att det bara är ett materiellt ting, men då jag fick dem av P på BB dagen då V föddes så är de att jämställa med typ en vigselring (i brist på en vigselring *harkel*). Och de var verkligen mitt i prick på vad jag gillar. Enkla, stilrena silverörhängen med en pärla i.

Så, i torsdags kväll lipade jag och letade febrilt om vartannat. Kvällen som jag egentligen skulle ha ägnat mig åt att lyxa till det för mig själv medan P var ute på AW. Jag hade till och med bakat en kladdkaka som jag hade tänkt kalasa på och skulle kolla på en sån där cheesy feel good-film. Det blev inget av det. Kladdkakan tog jag med till syrran igår och lämnade den där till hennes chokladälskande kids istället.

Örhängena är fortfarande borta och de verkar verkligen vara puts väck. Jag har letat igenom varenda skrymsle, varenda liten ficka och fack i väskor och på kläder. När jag sedan insåg att de har slutat tillverkas och inte längre finns att hitta i butik så blev jag än mer förtvivlad. Jag har till och med mailat tillverkaren i hopp om att de kanske hade ett litet överblivet par som jag skulle kunna köpa. Men nej…

Igår kväll så gjorde jag ett nytt försök att försöka ersätta dem med ett par likadana. Efter mycket detektivarbete och ont i magen hittade jag dem till slut på en brittisk webshop. Eftersom de är slut hos tillverkarna och inte tycks finnas att få tag på i Sverige så vågar jag inte chansa på att de ska finnas kvar nån längre tid ens på denna sajten. Så jag köper dem utan att ens blinka.

Det är visserligen inte samma sak att ersätta de gamla som jag fick med ett par nya. Men det är åtminstone ett substitut som är bra mycket bättre än ingenting. Bara för att jag nu köpt ett par nya så kommer jag säkert att hitta de andra så småningom. Och gärna för mig – jag vill inget hellre än att få tillbaka mina gamla. I så fall kommer jag att ge mitt nya par till V när hon blir tillräckligt stor, så blir det liksom en grej av det hela.

Men inte nog med att favoritörhängena är borta, när jag kom hem i torsdags ser jag att växthusdörren liksom har fallit ur sina skenor och gått i miljontals små glasskärvor. Hur det nu ens är möjligt. Så det känns lite som om jag borde jobba lite mer på att förbättra min karma, eller nåt.

IMG_8722

IMG_8723