Okej, det här må vara något chockartat för vissa. Kanske självklart för andra. Men alltså, I wish I was a hippie!
Det är jag inte. Än. Just nu är jag mest bara halvmiljömupp. Men jag jobbar på att bli en ”modern hippie”. Jag är inte riktigt på det klara med vad jag menar eller hur jag skulle vilja definiera en ”modern hippie”. Och jag har lite svårt att bedöma själv, men jag tror åtminstone inte att det är så flummigt som det låter. Det återstår ju visserligen att se. Så, härmed inleder jag mitt sökande efter (obs obs, min alldeles egen) definition av en ”modern hippie”.
Större skaran av mina vänner är desto mer upplysta och duktigare än vad jag är beträffande miljömedvetenhet och att leva ett mer miljövänligt liv. Visserligen har jag en universitetsutbildning inom miljövetenskap och har de senaste åren jobbat med förnybar energi, och det är ju bra ur ett lite mer storskaligt perspektiv. Fast just vad gäller vardagslivet så har jag en relativt lång väg att gå. Det är därför guld värt att ha vänner som inspirerar!
Jag är inte på något sätt en person som går i bräschen, har aldrig varit och kommer så aldrig att bli. Istället kan jag villigt erkänna att jag till mångt och mycket är en copy cat som gärna hoppar på trendtåg som rullar förbi. Som trenden att plastbanta hemmet (pågår as we speek), att tillämpa capsual wardrobe-konceptet (eh, något pausat men väl med i tankesnurran) eller sträva efter att leva enligt zero waste-trenden (låt mitt tvekande jag överbevisas att det faktiskt går!).
Jag lever ett gott, härligt, privilegat och fint liv. Jag lever med man och barn i ett gemytligt litet 50-talshus på Alingsås mest pastelliga gata, med en vildvuxen trädgård och tillhörande sprallig katt. Jag har ett bra jobb och tjänar helt okej med kosing. Jag är förhållandevis frisk, stark och pigg (för det mesta). Faktum är att det var precis så som jag för si sådär tio år sedan föreställde mig att mitt liv skulle se ut. Jag har verkligen inget att klaga på med andra ord – alles prima!
Men. Och here it comes.
Under åren som jag och P har levt tillsammans, har vi målat upp en gemensam dröm, om ett liv som ser lite annorlunda ut än det vi lever idag. Ett liv där vi inte sitter framför en skärm halva dygnet och där pengar spelar en mindre roll. Där livskvaliteten består i att få vara ute mer, att få arbeta med kroppen, få vara mer kreativa och få mer tid till oss själva. Ett liv där vi får möjlighet att förverkliga tankar och idéer. Att helt enkelt leva ett mer, i våra ögon, hållbart liv.
Det är just där skon klämmer. Hur underbart vårt liv vi lever än må te sig idag, så tror jag tyvärr inte att det är det mest hållbara. Men det är ett oerhört bra liv att leva tills vi har benat ut lite mer i detalj hur vi vill att vårt framtida liv ska se ut och kommit ett par steg närmare.
Och det är här kopplingen till mitt högst opeppiga migräninlägg nedan finns. Jag lever i tron om att min migrän skulle bli så mycket bättre av att leva mer hållbart. För att komma dit vi så småningom vill krävs mycket och hårt jobb. Jag, liksom många andra, tenderar dock att ha lite för bråttom många gånger och skynda alldeles för snabbt (bara kolla in mina försök att förvandla mig själv till en hurtbulle – mitt medvetande bara *LOL, hit med en påse smågodis istället*). Lite av ett moment 22 uppstår eftersom det är precis det jag vill undvika. Jag vill kapa stressen i mitt liv. Och jag vill göra rätt från början (även om jag är smärtsamt medveten om att bakslagen kommer att lura bakom varje litet vägval).
Summa summarum. Det måste få ta den tid det tar. Att ställa om till ett mer hållbart liv kräver sina små myrsteg. Att känna sig fram, passar det här mig? Var det här rätt väg att gå? Eller ska vi ta ett steg tillbaka och testa den andra vägen istället?
Det handlar inte om att göra alla förändringar på en gång. Det handlar om att bestämma sig. Att våga. Och att försöka sig på det trots att man inte har kunskapen på förhand. Att inte vara rädd för misslyckanden utan se det som lärdomar istället.
Jag har så freaking många tankar kring detta. Så många försök att ge mig på. Och LÄTT att jag skulle kunna fylla en hel dravelblogg om det.
Bildkälla