HUVUDSAKLIGEN

Jag är en sucker för nyår. Eller nystarter rent generellt ska sägas. Jag älskar de vita oskrivna bladen som ligger framför mig, som ska fyllas med allsköns färger och former, och jag gillar att ta språnget mot såväl kända som okända marker. Känslan av det oändliga. Känslan av möjligheterna! Men. Inte sällan faller jag pladask mitt i språnget. Och det där vita bladet som skulle bli ett kreativt mästerverk får istället lite blyertsstreck iform av ett abstrakt kludd i ena hörnet. Jag tar inte så blodigt på det. Jag älskar likväl nystarter och går in med samma lust och liv varje gång.

Jag har inga konkreta mål eller nyårslöften. Kanske är det en av anledningarna till att jag ofta inte kommer längre än till det berömda språnget. Målsättningar biter dåligt på mig. Jag bryter notoriskt alla mål jag sätter upp för mig själv. En otroligt opraktisk egenskap som jag har. Något som jag egentligen bör jobba bort snarast möjligast. Tyvärr blir det är ju lite av ett moment 22 att ha som mål att bli av med oförmågan att uppnå mål. Ja, ni hör ju…

Däremot har jag en himla massa önskningar. Alla kommer inte att gå i uppfyllelse, men det är heller inte meningen. Det fina med önskningar är att de är just bara önskningar. Och de kan komma till, trilla bort eller omformuleras lite hipp som happ. Det passar mig bra.

Men utan att specificera önskningarna mer så är 2018 året då jag ska vara snäll mot mig själv med allt vad det innebär. För att jag ska orka vara allt det där jag faktiskt är och vill vara. Jag ska återta kontrollen över kropp och själ. Jag ska jobba på att kurera min migrän. Lägga om kosten en aning. Jag ska jobba för att bli starkare och smidigare. Jag ska unna mig tid för eftertanke. Jag ska bringa ordning i oredan, för det är något jag mår bra av. Jag ska jobba smartare. Jag ska inte vara rädd för att jobba mot att förverkliga mina drömmar.

Min mamma är min superhjälte. Och för att inte tala om min mormor, hon är självaste stålmormorn! Bokstavligen, så mycket leder och ben som har bytts ut mot skruvar och plattor.

Att få vara någons idol, någons superhjälte, är en ynnest. Och jag värderar det högt att få vara mina barns superhjälte. Med allt som hör därtill. Det är ju inte alltid ett jättekul jobb att vara superhjälte, men säg det jobb som jämt och ständigt är roligt.

Nu är det bara en månad kvar av detta året. Ett år som, minst sagt, har varit omtumlande och fantastiskt på många sätt och vis. Jag har en tendens till att bara köra på, inte känna efter så förbannat mycket utan ”fortsätt simma, fortsätt simma” i sann Doris-anda. Samtidigt är jag extremt duktig på att predika inför nära och kära hur viktigt det är att stanna upp, känna efter och välja väg med mage och hjärta. Det är ju lite pinsamt att erkänna hur extremt dålig jag själv är på att tillämpa detta sätt att leva.

Så, med facit i hand. Det här året har varit rätt jobbigt. Och jag är trött. J Ä T T E T R Ö T T. Att vara småbarnsmorsa är inte picknick i parken, tårta och serpentiner. Och det måste vara okej att få säga så. Det måste få vara okej att gråta en skvätt, av ren utmattning. Utan att för den delen önska ett annorlunda liv. För missförstå mig rätt, jag vill inget hellre än att få vara mamma till mina små gulliga stubbar. Men just nu ger jag allt jag har och mer ändå till andra. Det finns inte mycket mer kvar än mjukisbyxor och sockerabstinens till mig själv.

I julklapp av E önskar jag mig således två timmars sammanhängande sömn och av V önskar jag mig en lite mindre portion trots.

Stackars blogg. Så ensam och eftersatt. Samtidigt så skulle jag verkligen vilja upprätthålla nån form av frekvent bloggande. Det är dels ett sätt för mig att ventilera mina tankar, men också ett sätt att konservera mina tankar. Och att skriva en dagbok för hand har jag inte tid med, även om det är det mest gemytliga alternativet. Att skriva inlägg på datorn skulle jag dock kunna göra med förbundna ögon.

Mycket hänger nog på att jag inte kan någonting om det tekniska. Jag använder en vanlig WordPressmall och ptja, den ser ju ut som den gör. Jag har liksom inte riktigt kunskapen eller engagemanget att fixa till den snyggare. Jag förstår mig inte ens på de funktioner som WordPress erbjuder, vilket är synd. Jag får t.ex. sjukt mycket spam i kommentarsfältet och lägger enormt mycket tid på att rensa flödet. Nu idag råkade nog några av de godkända kommentarerna ryka också (sorry!). Jag vet ju att WordPress erbjuder lösningar för att slippa spam, men jag lyckades aldrig få det att fundera den gången jag tog tag i det, och nu var det så länge sedan att mitt arma stackars dåliga minne inte kommer ihåg hur eller vad. Kanske skulle jag anstränga mig lite för att hitta nån som, mot t.ex. gratis bakverk i ett år, skulle kunna tänka sig att hjälpa mig med att styra upp bloggen, bidra med lite konstgjord andning.

Men idag har jag lite energi till att ge bloggen en skvätt kärlek, resultatet återstår att se.

 

 

Jag är fullt medveten om att vissa av de som läser här kanske uppfattar mig som lite pretto emellanåt. Ett flummigt pretto måhända som svävar ut om ett hållbart liv yada yada yada. Till er vill jag i så fall säga, förlåt och det är okej att tycka så. Till mitt försvar vill jag dock påpeka att jag i realiteten inte är särskilt pretto alls. Tror jag inte. Nu blev jag osäker. Jag får göra en gallup bland mina vänner… Hur som helst. Bara den här rubriken kanske skrämmer iväg både en, två och många från bloggen. Oh well.

På senare tid har det flitigt debatterats och diskuterats förekomsten av plast. Jag är inte på något vis speciellt påläst och har inte heller gett mig in i några diskussioner. Förutom med P vill säga. P som fullkomligt älskar plastprodukter. Gärna illgiftig 70-talsplast. Sån plast man sannolikt blir självlysande av, vill säga.

Diskussionen om plastens vara eller icke vara i vårt hem påbörjades i samband med att V låg i magen. Jag drabbades av såna där hysteriska tigermammahormoner som vill skydda sin unge mot allt och alla. Helst låsa in ungen i en rosa fluffig liten låda utan att behöva exponeras för något farligt. Eh ja, det är lite vrickat. Man blir vrickad av att få barn helt enkelt.

Men framför allt var det just det här med plastprodukter som slog slint i skallen på mig. Freaking ALLT är ju gjort av mer eller mindre plast, framför allt köksprylar och barnprodukter. För det är ju SÅ PRAKTISKT. Det är billigt att tillverka och därmed också billigt att köpa, det är lätt för tillverkarna att forma till snygga, färgglada produkter, lätt att använda, lätt att torka av, lätt att slänga – det ”eldas ju bara upp”. Kommentarer på det? Ptja. Den eldas inte bara upp. Den finns typ kvar forever and ever. Och förpestar såväl människa, miljö och atmosfär. FRESH, NOT!

Det är ju inte för inte det plastbantas ute på förskolorna. Ett initiativ som jag är både glad och imponerad över. Jag vet inte riktigt hur det är på V:s förskola eller generellt här i Alingsås kommun. Men nu när jag har fått på halsen att vara föräldrarådets ordförande (jag lyckas alltid hamna i såna situationer, vet inte varför, jag kan liksom inte hålla tyst när frågan ställs om nån ”skulle kunna tänkas sig posten som ordförande? Ingen? Nehej, hur gör vi då? ….Åååå, men så bra – Åsa anmäler sig frivillig. Toppen då klubbar jag härmed dig till ordförande, så, varsågod att ta över mötet.” …Darn.) så har jag i alla fall en ypperlig möjlighet att lyfta frågan. Jag ska bara låta föräldrarådet komma igång lite mer, för att slippa vara sådär tillsynes pretto och skrämma bort halva föräldraskaran.

Men hur går det då med plastbantningen här hemma? Hyfsat bra ändå. De där tidningsartiklarna jag bara ”råkade” låta ligga uppslagna på soffbordet verkar ändå ha gett effekt. P har gått med på att sakta men säkert avyttra och avstå från plastprodukter. De där plastskålarna från 60-70-talet som tidigare användes till precis allt i köket (och som existerade i tre olika storlekar och i fyra olika färger gånger många)  rök på en gång. Men jag fick inte kasta dem. P gick med på att ställa ner dem i matkällaren (av alla ställen!) istället. En form av kompromiss i alla fall.

Jag går efter principen – de plastprodukter som kommer i kontakt med värme och mat (framför allt varm mat dårå) ryker först. I julas önskade jag mig och fick en ny mixerstav i rostfritt. Och nu senast bytte jag ut plasttrattarna mot rostfria trattar (från Clas Ohlsson) – främst för att kunna hälla upp kokhet saft och sylt utan att dö av dåligt samvete varje gång. Idag råkade jag även klicka hem glassformar i rostfritt som jag hittade på erbjudande (hos Lapland Eco Store).

Jag har gjort en lång önskelista som heter just ”Plastbantningsprojektet” där jag listar saker som jag vill byta ut på sikt i hemmet. För ja-aaa, det är apdyrt att byta ut allt på en gång. Sen har jag också blivit bättre på att ta tillvara på burkar och flaskor i glas som är enkla att sanera från diverse etiketter och klister. Passerade tomater på glasflaska från Kung Markatta är t.ex. ypperlig att använda för soppmatlådor eller som smoothieflaska (Sorry, jag vet att prettot lyser igenom lite här – men det ÄR ju faktiskt en bra grej. På riktigt).

Listan kan göras lång, men för att inte trötta ut er totalt så nöjer jag mig med det.

Nu tar jag helg gott folk!

Bildkälla

 

Som en del i mitt påbörjade liv som amatör-hippie och hela den här filosofin kring att leva av vad naturen har att ge kommer här ett tips på naturligt myggmedel.

Jag hade teven på i bakgrunden medan jag jobbade hemifrån häromdagen. Det var programmet Strömsö på SVT och där gjorde de hemmagjort myggmedel. Mycket praktiskt av så många anledningar tänker jag:

1. Jag avskyr mygg över allt annat. Skit samma att de tjänar som snacks för fåglar och fladdermöss under sommarhalvåret. Myggen käkar mer än gärna mig som en påse smågodis så för min del är de en onödig del av ekosystemet.
2. Köpemyggmedel. Fy faen alltså. Det ena giftigare än det andra. Och det smetar vi glatt på i fejset och undrar därefter vad det är för brännande känsla som infunnit sig.
3. Billigt, miljövänligt och (förhoppningsvis) funktionellt alternativ till att varken tjäna rollen som smågodispåse eller giftpinne.

Hur som.

Jag har googlat men inte hittat ”receptet” på just detta myggmedel. Men i stora drag var det ungefär såhär:

En näve rölleka (helst blommor men knoppar gick också bra, liksom färska späda blad) – fjöla ner i en glasburk. Häll på okryddat brännvin/vodka (mängden högst oklar, men fyll burken vettja) och sätt på locket. Låt stå en vecka. Vätskan ska tydligen bli nästan svart. Den koncentrerade vätskan kan sedan spädas med vanligt vatten och tappas upp på behändiga små flaskor. Spraykork hade ju varit ett önskvärt alternativ, får se om jag hittar det – annars duger små mini-snapsflaskor tänker jag. För att inte gå runt och stinka alkis kan man hälla i eterisk olja, citronella, som myggen avskyr.  Voilá, enligt programledaren (som agerade ytterst trovärdig) ska det funka utmärkt att gå ut i skogen och sitta på en mossklädd sten och filosofera utan att myggen slår sig ner för en slurk hemaglobin.

Väl värt att testa i alla fall.

Bildkälla

Okej, det här må vara något chockartat för vissa. Kanske självklart för andra. Men alltså, I wish I was a hippie!

Det är jag inte. Än. Just nu är jag mest bara halvmiljömupp. Men jag jobbar på att bli en ”modern hippie”. Jag är inte riktigt på det klara med vad jag menar eller hur jag skulle vilja definiera en ”modern hippie”. Och jag har lite svårt att bedöma själv, men jag tror åtminstone inte att det är så flummigt som det låter. Det återstår ju visserligen att se. Så, härmed inleder jag mitt sökande efter (obs obs, min alldeles egen) definition av en ”modern hippie”.

Större skaran av mina vänner är desto mer upplysta och duktigare än vad jag är beträffande miljömedvetenhet och att leva ett mer miljövänligt liv. Visserligen har jag en universitetsutbildning inom miljövetenskap och har de senaste åren jobbat med förnybar energi, och det är ju bra ur ett lite mer storskaligt perspektiv. Fast just vad gäller vardagslivet så har jag en relativt lång väg att gå. Det är därför guld värt att ha vänner som inspirerar!

Jag är inte på något sätt en person som går i bräschen, har aldrig varit och kommer så aldrig att bli. Istället kan jag villigt erkänna att jag till mångt och mycket är en copy cat som gärna hoppar på trendtåg som rullar förbi.  Som trenden att plastbanta hemmet (pågår as we speek), att tillämpa capsual wardrobe-konceptet (eh, något pausat men väl med i tankesnurran) eller sträva efter att leva enligt zero waste-trenden (låt mitt tvekande jag överbevisas att det faktiskt går!).

Jag lever ett gott, härligt, privilegat och fint liv. Jag lever med man och barn i ett gemytligt litet 50-talshus på Alingsås mest pastelliga gata, med en vildvuxen trädgård och tillhörande sprallig katt. Jag har ett bra jobb och tjänar helt okej med kosing. Jag är förhållandevis frisk, stark och pigg (för det mesta). Faktum är att det var precis så som jag för si sådär tio år sedan föreställde mig att mitt liv skulle se ut. Jag har verkligen inget att klaga på med andra ord – alles prima!

Men. Och here it comes.

Under åren som jag och P har levt tillsammans, har vi målat upp en gemensam dröm, om ett liv som ser lite annorlunda ut än det vi lever idag. Ett liv där vi inte sitter framför en skärm halva dygnet och där pengar spelar en mindre roll. Där livskvaliteten består i att få vara ute mer, att få arbeta med kroppen, få vara mer kreativa och få mer tid till oss själva. Ett liv där vi får möjlighet att förverkliga tankar och idéer. Att helt enkelt leva ett mer, i våra ögon, hållbart liv.

Det är just där skon klämmer. Hur underbart vårt liv vi lever än må te sig idag, så tror jag tyvärr inte att det är det mest hållbara. Men det är ett oerhört bra liv att leva tills vi har benat ut lite mer i detalj hur vi vill att vårt framtida liv ska se ut och kommit ett par steg närmare.

Och det är här kopplingen till mitt högst opeppiga migräninlägg nedan finns. Jag lever i tron om att min migrän skulle bli så mycket bättre av att leva mer hållbart. För att komma dit vi så småningom vill krävs mycket och hårt jobb. Jag, liksom många andra, tenderar dock att ha lite för bråttom många gånger och skynda alldeles för snabbt (bara kolla in mina försök att förvandla mig själv till en hurtbulle – mitt medvetande bara *LOL, hit med en påse smågodis istället*). Lite av ett moment 22 uppstår eftersom det är precis det jag vill undvika. Jag vill kapa stressen i mitt liv. Och jag vill göra rätt från början (även om jag är smärtsamt medveten om att bakslagen kommer att lura bakom varje litet vägval).

Summa summarum. Det måste få ta den tid det tar. Att ställa om till ett mer hållbart liv kräver sina små myrsteg. Att känna sig fram, passar det här mig? Var det här rätt väg att gå? Eller ska vi ta ett steg tillbaka och testa den andra vägen istället?

Det handlar inte om att göra alla förändringar på en gång. Det handlar om att bestämma sig. Att våga. Och att försöka sig på det trots att man inte har kunskapen på förhand. Att inte vara rädd för misslyckanden utan se det som lärdomar istället.

Jag har så freaking många tankar kring detta. Så många försök att ge mig på. Och LÄTT att jag skulle kunna fylla en hel dravelblogg om det.

Bildkälla

Jag känner mig sådär härligt havererad i såväl kropp och själ. Bara att gå 300 meter till förskolan med V kändes som att bestiga ett berg. Och detta trots att jag har en superhärlig långhelg bakom mig. Men ett par nätter med dålig sömn och migrän slår mig ur balans och lägger sig som icing on the cake. Trots migränen så har jag i stort sätt ändå hållt mig flytande hela helgen. För det är  så nedrans irriterande att gå miste om en massa kvalitetstid med la familia. Igår började dock fasaden krackelera och mitt humör räckte inte alls så långt som jag hade önskat. Tur för mig (eller ja, tur för alla i min närhet skulle jag vilja påstå) att det snart är semester. Så att det kan bli lite frid och fröjd och ordning på torpet.

Jag har funderat och funderat och återigen funderat på hur jag kan knäcka min migrännöt. Varför har jag migrän? Vad triggas den av? Hur kan jag undvika den? Vad är bästa sättet att bli av med den?

Jag har haft migrän så länge jag kan minnas. Men den har muterat genom åren och går inte att jämföra nu och då. Sedan V kom till världen har den eskalerat och jag har inte längre någon kontroll över den. Den är som en amöba som lever sitt eget liv inuti hjärnan och som inget rår på. Vanligtvis har jag migrän 2-3 dagar i veckan, fast av olika grad. I vissa fall kan jag jobba med det. Då ligger den som en diffus och irriterande värk i ena hjärnhalvan, men går att hålla i schack med tabletter. Yr och trögtänkt är man förstås men jag kan åtminstone hålla uppe en fasad. I andra fall nockar den mig totalt. Tänk er Stroke-symptom; du har svårt att stå eller gå, du kan inte prata ordentligt utan att sluddrar fram orden, du fastnar med blicken, halva ansiktet ”hänger” och du tappar all muskelstyrka i kroppen – du orkar inte öppna en burk, knappt ens hålla i en liten väska. När hjärnan svullnar så trycker det ut ögonen. Ni vet, fish eye-looken?

Vissa hävdar att migrän sitter i psyket. Och det är inte ovanligt att sjukvården inte tar dig på allvar eller tror att du talar sanning.  Svårigheten sitter i att migrän inte är en sjukdom som generellt går att beskriva och applicera på gemene man. Hur migränen ter sig varierar hemskt olika från människa till människa och det som hjälper någon fungerar inte alls för en annan.

Jag har turen att (just nu) ha en migrän som kommer och går i skov. Som visserligen finns där 2-3 dagar i veckan, men där dunderanfallen, då jag däckas, åtminstone är begränsade. Jag har lärt mig leva samtidigt som jag har migrän, för att kunna pussla ihop jobb och familj. Det kanske är dumt, men skulle jag gå hem och sjukskriva mig från jobbet varje gång skulle jag få mata min unge med  barkbröd och vatten. Jag har dessutom lyxen att ha ett arbete som tillåter frihet under ansvar. Jag kan jobba i princip varifrån jag vill, när jag vill och hur jag vill – bara jag sköter det jag ska och levererar i tid. Utan den friheten hade det varit omöjligt att jobba alls.

Jaha, det här var ett peppigt värre inlägg, hörrni. Men det finns både en och flera tankar bakom varför jag skriver om det, vilket ni kommer bli varse om så småningom.

Nu ska jag brygga en stor balja kaffe, götta ner mig i soffan med katten och jobbdatorn och tillåta mig själv en mjukstart av en annars ganska så hektisk veckan to come.

P är på galej, nattningen av V tog inte mer än en kvart och jag har heeeel låååååång kväll för mig själv! I teorin finner lyxen ingen hejd. I praktiken…?

V bestämde sig tack och lov för att lägga treårstrotsen på hyllan kvällen till ära. Antingen kände hon av att jag inte riktigt hade energi till att ta ytterligare en fajt om huruvida det är okej att äta en macka samtidigt som hon sitter på pottan eller så hade hon kanske på riktigt haft en fin och solig dag på förskolan. Oavsett så känner jag min ytterst tacksam och passade på att pussa lite extra på den där lilla näsryggen vid läggdags (ett ticks jag har, näsryggar är bra pussvänliga alltså – gölle göll!).

Oftast slutar mina ensamma kvällar hemma just där och då – vid nattningen av V. Typiskt min otur, att gå miste om friheten att göra precis vad jag vill under ett par timmar (läs: bestämma kanal på teven). KÄMPA ÖGONLOCKEN! Inte somna, inte somna, inte somna…

Väl nere i soffan igen, till ett behagligt plaskande från diskmaskinen i bakgrunden (…ah, denna fantastiska uppfinning – diskmaskinen och äggskärare liksom, kan ju rädda vilken vardag som helst…) bullar jag upp mig med mjuka kuddar, tvångsplacerar min tjocka katt i knäet och trycker på tryckarns ON.

Inget händer.

ON!

Nä, inget händer.

Det är inte första gången om jag säger så. Varenda jefla gång som jag just har en kväll för mig själv och lyckats låta bli att falla i koma vid nattningen av V så fungerar inte teven. Inte ens play-tjänsterna. Lagen om all jeflighet lägger sig som en blöt filt över hemmet. Och för att föregå eventuella spekulationer – ja, jag vet hur teven fungerar. Den fungerar ypperligt alla andra gånger när jag inte är ensam hemma.

Egentligen har jag tusen andra saker som jag borde göra och det gör således inget att teven inte fungerar (men ändå – typiskt min otur!). Jag skulle ju t.ex. kunna sätta mig och skriva tackkorten till våra bröllopsgäster som legat och väntat på att bli skrivna ett halvår (håll ut ni som väntar – vi har inte glömt av er! Sanningen är den att vi telepaterar er varje dag ett stort tack samt en ursäkt). Eller kanske dammsuga istället för att sopa de decimetertjocka dammtussarna under mattan (jag lider lite av en släng av syndromet ”det som inte syns – finns inte”). Eller så skulle jag kunna läsa en bok eftersom jag alltid suktar efter att bli aningens mer kulturell (vilken kiosklitteratur som helst skulle råda bot på det).

Istället väljer jag att återuppliva bloggen. Voila – ett helt inlägg om absolut ingenting! En dravelblogg – I told you so. Men i vissa fall har jag lite mer värdefulla inlägg att posta världen också. Det kommer tillsammans med tackkorten från bröllopet.

Efter en högst ovetenskaplig gallup med lågt valdeltagande fick förslaget att återuppliva bloggen flest röster. Så, tada! Efter lite mer än ett år i träda återinviger jag härmed officiellt den här gamla dravelbloggen – grattis world wide web! Jag kommer mer eller mindre sporradiskt att berika din tillvaro med allt som kan tänkas falla i vägen.